minfamilj

Höstmys med min familj

Hejsan.
Det finns nog inget mysigare än att samla familjen runt något gott att äta.
Och något gott att äta kan innebära någonting med kantareller i.
Alltså … lite levande ljus, lite halvgalna töser, en hungrig make och en kantarellpaj.
Det betyder bara en sak, det betyder en hellyckad kväll!
Trots att jag rör mig en hel del ute i skog och mark så är jag ingen vidare svampplockare. Jag får
liksom aldrig till de där riktiga svampögonen. Mina ögon irrar mer efter skönhet och vilsamhet för själen. Saker att fånga med en kamera… Nej några svampögon har jag tyvärr inte.
Jag får istället köpa mina delikatesser på ICA och bara se glad ut.
Jag hade gjort en god västerbottenpaj med kantareller och en stor skål med lyxig sallad.
Det behöver inte vara svårare.
Det här är nog det jag älskar allra mest i livet.
Min familj. Hundarna, ungarna, Stefan såklart och go mat…. även om kantarellerna var snordyra och kom från ICA….
Dagens citat:
Det är inte allt som kan räknas som räknas,
och inte allt som räknas som kan räknas.
Lägg större vikt vid de saker som räknas som de viktiga i livet och mindre på ovidkommande ting.
En stor kram från mig.
Annika

Stefan och hans fot.

Hej hej
Många frågar mig hur det är med min man nu egentligen.
Stefan var ju väldigt sjuk för precis ett år sedan, och det har tagit lång tid för honom att repa sig och få orken och energin tillbaka.
Det han har är en kronisk vaskulitsjukdom som hålls i schack med mediciner.
Men han mår alltså bra igen …
…om det inte vore för den där jäkelens foten.
Problemet med foten är att allt brosk är borta i leden.
Stefan själv påstår att det är till följd av fotbollen. Jag misstänker att han tycker att det hörs lite kaxigare med den förklaringen, än att säga att det är något åldersrelaterat.
Hur som helst så kan jag gott förstå att det gör ont när ben gnider mot ben.
Glädjande nog har han fått löfte om en steloperation i slutet av augusti.
Men en del orosmoln fladdrar som så ofta över våra huvuden. Sådär som det gör för alla människor såklart.
Stefan har nämligen själv försökt att tejpa ihop foten, så den ska sitta stabilare fast på smalbenet.  Helt enkelt så han ska kunna gå och greja lite som han brukar.
Nu har den där tejpen gjort att han fått ett stort, äckligt bensår också.
Så nu får fokus ligga på att få det där såret att läka tills det blir dags för operationen. Variga bensår får man inte ha då.
Jag tycker väl att han kan hålla sig i stillhet och ägna sig åt bad och stillasittande arbeten i sommar.
Nu är ju Stefan en lite mer rastlös själ och vill att det ska hända saker precis hela tiden. Han bygger ju gärna ett litet hus eller två om han har möjlighet.
Och såklart håller han på här hemma med kryckan i ena handen och hammaren i den andra.
Och det går ju inte alltid så bra. På självaste midsommarafton kom han inhaltande till mig i köket med blodet droppande från tån.
-jävla mög, nu taba ja kofoden mitt po tärna å rett po den döllie foden åsse  …..
Ja, han hade klantat till det och tappat bräckjärnet precis på stortån på den onda foten så blodet sprutade.
Ett liv med Stefan är ju alltid ett spännande liv. Och jag älskar det. Även om jag förstås inte gillar när han skadar sig.
Kvällens citat:
Inget ont om män.
De är ju det bästa vi har i den vägen.
//Maj Fant
Ha en underbar kväll och ska ni snickra. Använd nu för helvete skyddskor.
Kram Annika
Scroll to Top