borrby

Borrby bjöd på en härlig powerwalk och lyckad harjakt.

Hejsan.

När man som jag mest är van att ströva på skogsstigar, så kan det vara fantastiskt med lite mer öppna landskap emellanåt. Det är så skönt och vilsamt för ögonen att blicka ut över vidderna.

Förra helgen när det var dags för säsongens stora harjakt, då passade jag och min vän Petra på att ta oss en rejäl tur ut i på den Österlenska vischan.

Det var en ljummen dag med en tung doft av skånsk mylla. Innan vi visste ordet av så hade vi avverkat vår 11 kilometersrunda och var tillbaka hemma hos Petra.

På våra axlar vilade den ärofyllda uppgiften att förbereda lunchen till gänget som varit ute på fälten och jagat hare. Det var ju lätt som en plätt när man har små droppar av pyromanblod i ådrorna.

Trots en aning rökutveckling i början så blev det efter ett tag riktigt fin glöder. Och när det är ett gäng hungriga jägare på ingång och som ska utfodra,  då passar ingenting bättre än att lägga viltkorvar på grillen.

Alla lät sig väl smaka och till och med hunden Sigvard satt för en stund stilla som ett ljus. Sista tuggan hann knappt sväljas ner, förrän jägarna var redo för andra halvleken på sin harjakt.

Tack P & K för en god och välplanerad jakthelg som alltid ♥

Dagens citat:

Den väg som verkligen leder någonstans är aldrig spikrak.

Kram Annika

 

 

Decembertid.

Hej.

Vi har haft ett typiskt Österlenväder i december tycker jag. Lite smått häpet kunde jag konstatera att gräset nu var grönare än någonsin förut i år. Med tanke på den torra sommaren då fälten såg ut som torra öknar, så kändes det lite knasigt. Men såklart väldigt vackert.

Fast temperaturen kan vara förrädisk vid den här tiden. De flesta sockerbetshögarna som ännu inte levererarats har därför klätts in i skyddande täcke.

Andra fält är plöjda och ligger och gonar till sig inför vårens grödor. När den bleka vintersolen kikar fram liknar den röda jorden nästan den som finns på savannen i Tanzania.

Graffitin har hittat till Österlen. Nu tycker jag personligen att Österlen är fint som det är. Fast jag får medge att det finns någon målning som jag gillar lite extra förstås…

Något jag inte alls gillar är kyrktornet i Borrby. Stackars kyrka, stå där och skämmas i avsaknaden av sin stolthet. De små kulor som ersatt tornet kunde man också sparat in på tycker jag, de gör ju varken från eller till.

Ja, såhär kan det vara på Österlen i December. Underbart som alltid!

Dagens citat:

Äventyr är ofta resultatet av dålig planering.

Jag älskar äventyr, och då är det nog bra att jag så ofta låter slumpen styra så mycket i mitt liv.

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

 

 

 

Den stora femkampen I Borrby

Hejsan.
Vad är ett fotbolls-vm eller em … eller vad det nu har varit… mot den stora femkampen i Borrby på Österlen i Skåne. En kamp på ”liv och död”, där hedern stod på spel.
Tyvärr kan jag redan nu avslöja att jag och mitt rosa lag gick som förlorare ur spelet.
Dock finns en liten strimma av misstanke på fusk såsom doppning, felräkning och mutbrott.
Vi var ett glatt gäng som samlades för att ladda och väcka upp tävlingsjävulen inom oss. Vissa hade lite mer vinnarskallen än andra.
Vätska och laddning för kampen behövdes såklart.
Vi som tävlade var Kentas rosa lag mot Petras lila lag.
Två jämbördiga lag med god kampvilja i båda.
Första grenen var bågskytte.
Någon Robin Hood är nog ingen av oss. Men pilarna for för glatta livet. En del satte sig fast i tavlan medan andra for genom häcken och all världens väg.
Efter första grenen såg det ut som om mitt rosa lag tog en skön ledning.
Nästa gren skulle man kunna tro var smygande fisen…
Nej, igen smygande fis, utan vattenboll. En svår gren där man med hjälp av vattenpistol skulle skjuta iväg en boll och först komma över mållinjen.
Därefter blev det tvålploppning.
Även det en mycket svår gren.
Vilket är märkligt tycker jag. För alla vet ju hur långt ett tvål kan flyga ur ens händer när man inte vill det. Nu när all heder och stolthet stod på spel så trillade det lilla tvålet bara snopet ner framför mina fötter.
Det var väl här som mitt rosa lag förlorade vårt övertag i tävlingen.
Nästa deltävlingen byggde på samarbete och samspel. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen och pennan stilla.
Den sista grenen var min favoritgren, blåsrör.
Här gällde det att inte hosta eller andas på fel håll och svälja några pilar. Annars var det bara att sikta och blåsa.
Så var det klart och över och det som återstod var poängsammanräkningen.
Till min stora förvåningen var det Petras lila lag som gick vinnande ur tävlingen.
Deras glädje och skadeglädje gick inte att ta miste på.
Så blev det prisutdelning och lagfotografering.
Lagledaren Petras glädje sken ikapp med solen.
Mitt lag Kent blev också fotograferade och på bilden syns tydligt hur revanschsugna vi redan är.
Efter att vi tröstat vår bittre lagledare, tog vi oss alla samman igen.
Strax kom en grill ner från himlen och vi fick annat att tänka på.
Mat!
Tack Petra och Kent för en fantastisk kväll.
♥♥♥
Även om det luktar lite svagt fusk här, eller möjligtvis felräkning, så får jag svälja vår förlust.
Det handlar inte bara om att delta, men måste såklart vinna!! I alla fall i en femkamp, vilket vi kommer att göra nästa gång, det är då ett som är säkert.
Dagens citat:
Det största antalet mutbrott
begås i samband med kärleksaffärer.
Ha det gott alla. Lek och busa så mycket det går.
Livet är till för lite gräsfläckar på knäna.
Kram Annika
Scroll to Top