Annika Olsson

Hejsan.

I dagens blogginlägg tänkte jag ta er med på ytterligare en sträcka längs den underbara Gårdlösaleden.

På ett ställe kan man se en fallfärdig gammal byggnad. Strax intill fanns en gång Stora Stenbrottet, eller Ignabergabrottet som det också kallas.

När man går sådär i sin ensamhet och kommer till gamla spännande platser, då händer det något med fantasin tycker jag. Allt blir så spännande och jag vill liksom bara veta mer om den historia naturen gömmer på. Historien om gamla tider och de människor som fanns på den tiden.

Jag och Johnny kom fram till en mysig liten grillplats. En plats färdigutrustad för en välbehövlig näringspaus och tillika kisspaus bakom ett träd.

Sedan fortsatte vi vår färd genom det spännande landskapet.

En skön viloplats som skänkts av Smedstorps Byalag hade flyttat ut i skogen. För några kanske en välkommen rast. Men jag och Johnny strövade vidare på pigga ben.

Vi korsade landsvägen som går mellan Smedstorp och Tunbykorset och fortsatte sedan på den vackra Listarumsåsen.

Skogen övergick till en mysig granskog och blev mörk och mystisk. Nästan som en riktig trollskog. Jag älskar ju granskogar.

 

När vi kom ut ur skogen kikade en försiktig sol fram. Livet kändes lätt och bekymmersfritt, sådär som det bara gör när man är ute i naturen.

Dagens citat:

Naturen bär en visdom som formats under tusentals år.

Först inlägget om Gårdlösaleden finns HÄR.

Ha det gott och kram.

Annika

Hejsan.

Det var en tidig morgon som jag lastade in min hund Johnny i bilen och gav mig av för att vandra på Gårdlösaleden. Stibykyrka badade i varmt solljus när jag passerade. Det skulle nog bli en fin morgon, tänkte jag för mig själv.

En gång förut har jag tagit mig runt på den här leden. Fast då var det ett springlopp så då fanns ingen tid att njuta av omgivningen direkt.

Just Gårdlösa är ett ställe som jag håller extra kärt. Här har jag bott i nära nog femton år och här har mina döttrar växt upp. Här har de sina rötter och många barndomsminnen. Och här bor tjejernas pappa ännu kvar, så en massa band till Gårdlösa har jag såklart.

Uppe på backen som vi kallar för ”moffars backe”, har man en härlig utsikt. Dessutom är det världens bästa pulkabacke … om man har lite koll på var de stora stenarna ligger. Här har jag varit med mina tjejer många gånger när de var små.

Gårdlösaleden är en underbart fin vandringsled som både är bra utmärkt och dessutom har flera intressanta små informationstavlor utplacerade längs sträckan.

Strax efter ”moffars backe” kan man läsa om den gård som för länge sedan låg på platsen och som lär ha varit Frans Linderbergs barndomshem. Små skyltar visar även vägen till andra spännande platser att besöka.

Jag och Johnny njöt av vår promenad. En skylt varnade för en galen katt, men någon sådan kunde vi då inte se.

 

Vi passerade ett vackert stenbrott, eller ”flishull” som man säger på skånska.

Förr i tiden fick alla som var skrivna i Gårdlösa bryta sten i Gårdlösabrottet . Än idag finns en tradition kvar i byn, att männen samlas till majgille den 1 maj.

Jag minns hur jag tyckte att det var en väldigt orättvist tradition, när jag flyttade hit. Att det bara gällde männen. Som nyinflyttad Gårdlösabo så ville jag också vara med när det vankades festligheter. Men det hela löste sig emellertid alldeles av sig själv. För just den 1 maj året därpå, så födde jag min första dotter. Sedan dess blev det ju självklart kalas i vårt hus varenda år. Födelsedagsfest för vår lilla Andréa.

Så passerar jag det lilla torp som jag vet kallas för Tjärehuset. Människorna som bor här, har alltid pratat så kärleksfullt om den här underbara platsen. Jag var alldeles säker på att dess namn faktiskt stavades med K i början. K som i kärlek.

Det var en liten bit på en underbar vandringsled. Resten tar jag i ett annat inlägg.

Dagens citat:

Varje människa är sin egen natur liksom varje träd. Har du någonsin blivit arg på ett äppelträd för att det inte bär päron.

Ha en fin dag.

Kram Annika