Österlen

Ja ni är säkert väldigt många, som har en massa minnen kring den här platsen på Österlen. Det har i alla fall jag!

Det underbart vackra Alunbruket. Platsen som under många år var en välbesökt festplats, både vid pingst och midsommar.

Jag älskade festerna i Alunbruket. Särskilt väl minns jag året då Hasse Kvinnaböske Andersson hade slagit igenom med sin ”Änglahund”. Bilköerna hit ringlade sig sakta fram, ända från Eljaröds by. Det året slogs alla publikrekord.

Att det var en bedårande vacker plats, det tänkte jag nog inte så särskilt mycket på. Inte då när jag var ung åtminstone. Jag minns mest hur kul vi hade, och hur bra det gick att cykla från den höga backen ner på dansgolvet där vi gjorde långa svarta blomssträck … För den här platsen var så mycket mer för oss barn i trakten, än bara ett dansställe två gånger om året.

Eftersom jag bodde så nära så fick jag gå på festerna långt innan jag kanske egentligen hade åldern inne för det. Det där var väldigt spännande, och ännu minns jag var de tuffaste raggarna hade sitt tillhåll. Dit upp smög jag mig såklart, även om jag nog lovat att jag inte skulle.

Det här är en plats som jag gärna åker en sväng till då och då. Nu förtiden lägger jag lite mer märke till den underbart vackra naturen här är och allt djurliv som finns runt omkring. Men minnena blir så väldigt tydliga när jag är här. Jag kan ju faktiskt nästan höra Lasse Stefanz spela upp till kvällens sista dans. Och jag lägger märke till små spår som minner om en fantastisk ungsomstid.

Ja, vi är många med mig som har så mycket minnen från den här platsen. Några önskar kanske att de hade minnet i behåll … för blött kunde det allt bli om det ville sig illa. Både invärtes och utvärtes.

Dagens cita:

Det som ligger bakom dig och det som väntar dig är ingenting i jämförelse med det som finns gömt inom dig.

Hoppas ni får en riktigt fin dag och kram på er.

Annika

Hejsan.

En regnig och grå morgon i förra veckan parkerade jag min bil på en ganska välkänd plats för mig.

Jag stannade vid Verkasjön uppe vid Christinehof.

När jag var liten så var det här min lekplats. En sagolik natur som jag älskade.

Det mesta var sig ganska likt där tyckte jag. Förutom att det var uppsatt en räddningsboj vid varenda brygga. Bra, tänkte jag.

När jag var barn så vågade jag inte bada här så ofta. Vi barn fick inpräntat genom bägge öronen att Verkasjön minsann var full av blodiglar och sådana djur var inte lätta att få bort från skinnet ifall de väl bitit sig fast. Huruvida det där var särskilt sant, det vet jag egentligen inte. Jag fick aldrig några iglar, de få gånger jag faktiskt tjuvbadade här.

Strax intill sjön går en vandringsled. Här finns ett rejält vindskydd för övernattning och en praktisk grillplats, som även kan tjäna som värmekälla om natten är sval.

Från Verkasjön går det en liten stig som leder ner till Alunbruket. För att komma över Verkeån så går man på den gulliga bron som vi kallade för Rännebron när jag var barn Och så heter den nog fortfarande skulle jag tro.

Kanske är det någon som känner igen den här lilla bron från filmen Äppelkriget med Hasse & Tage?

På andra sidan ån finns de särskilda röda backarna som är karaktäristiska för bygden här. Det är slagghögar från tiden då det bröts alunskiffer.

Marken blir alltid en enda röd sörja när det är regn och rusk. Att klä sig i vita kläder och skor på den här platsen är ett synnerligen dumt val. Det har några människor fått erfara, det har jag sett med egna ögon. Det var när platsen var ett välkänt festställe vid både pingst och midsommar.

Såklart kunde jag inte låta bli att vandra ner till den gamla festplatsen. ”Karen” (som vi kallade det) med sin dansbana, som ännu finns kvar där mitt i naturen. En plats som bär på så många minnen så vi får nog vara glada över att stället inte kan tala. Fler bilderna därifrån får ni kika på i ett annat inlägg framöver.

Ditt hjärta har inget val, det måste följa med dit du går, men du har ett val och det är att följa ditt hjärta och se vart det leder dig.

Ha det gott och tack för ni kikar in här på min blogg.

Kram Annika