Hejsan.
Äntligen har jag kunnat träffa mitt lilla barnbarn Scott igen. Äntligen är han och hans familj friska från sin corona igen.
-jag har inte kunnat träffa dem på hela detta året, beklagade jag mig för min vän.
-på tre veckor förtydligade hon, och vi skrattade båda, för hon hade ju helt rätt.
Sådär är det, vissa saker känns som en evighet, medan annat med samma tidsintervall känns som en väldigt kort tid.
Det var åtminstone härligt att kunna umgås med Scott och hans familj litegrann igen, och jag var så tacksam att de alla tre var pigga och krya igen.
Vi grillade, vi åt kladdkaka och vi mös framför TV:n en hel lång lördagskväll. Scott med ansiktet fullt med choklad och hallon, så som friska småpågar ska ha det när det är lördagsmys.
Så kikade vi som vanligt på jordgloben och pratade om den där spännande mostern som bor i Alabama. Vi planerade vart vi vill resa och allt vi ska uppleva i framtiden. Fast om sanningen ska fram så tyckte Scott nog att det var mest spännande att snurra runt, runt på den där lysande runda lampan.
Och även fast Scott faktiskt har ett alldeles eget pass, så får vi nog hålla oss här på hemmaplan ett litet tag till. Picknick vid sjön kräver inga pass och dit hittar vi utan varken jordglob, karta eller gps.
Dagens citat:
Lyckliga är de som ser vackra saker på obetydliga ställen där andra inte ser någonting.
Ha det fint.
Annika
