Hej hej.
För två veckor sedan dök hon upp här hemma som en storm. Hon for runt bland familj och vänner med sin energi. Hon grep tag i allt och alla, men innan jag hann förstå vad som hände, var hon borta igen.
Ja, ungefär så känns det varje gång min äldsta dotter Andréa hälsat på här hemma.
Mysigaste stunden med min dotter, det var nog när hon steg upp tillsammans med mig för att följa med ner till bryggan. Det blev en fin stund då det bara var hon och jag, en gråmulen morgon i förra veckan.
I sjön simmade en stor flock vita svanar och vi hade tagit med oss lite varmt att dricka som vanligt.
På hemvägen upptäckte vi att det bildats lite håris på sin ställen. Håris är ett lite ovanliga fenomen som händer när förhållandena mellan temperatur och fuktighet är helt rätt och det då finns precis rätt träslag som är i en förruttnelseprocess.
På ett annat ställe hittade vi en ”geotag” som vi var tvungna att inspektera lite noggrant.
När vi kom hem så pysslade jag ihop en liten enkelt krans till dörren. Alla mina halmstommar var spårlöst borta (jag tror att Stefan ”gått bananas” och haft lite för stor städiver ), men det fick bli en hjärtformad och lite tunnare enriskrans det här året.
Den här vanliga och lite långsammare dagen var nog den bästa tillsammans med min dotter.
Nu landar hon snart i Vancouver igen och livet fortsätter sin gilla gång för oss alla. Men för varje avsked och för varje ”hejdå”, så känns det som om hon tar en liten bit av mitt hjärta med sig. Jag är så glad för dagens moderna teknik, ändå har vi inte mycket kontakt när hon är där borta på andra sidan jorden. Hos henne är min natt hennes dag, och tvärtom, dessutom jobbar hon så märkliga tider att jag inte riktigt förstår hennes schema som inte har några egentliga tider. Men är hon lycklig så är jag det med, såklart♥
Dagens citat:
Det är klokare att gå sin egen väg än att gå vilse i andras fotspår.
Kram Annika
Förstår din känsla för din dotter där borta i fjärran land. Man vill liksom inte ha de så långt borta. Tror du inte hon en dag blir veterinär på hemmaplan. Vad var det som gjorde det så intressant att flytta så långt bort? Ni har fina flickor, lika men ändå så olika.
Åh va du är duktig på göra kransar, en riktig julig sak. Har aldrig hört det fenomenet i naturen nu har jag lärt mig nåt nytt idag.
Ha en fin start på en ny vecka. Kram/MH
Min dotter blev veterinär och ville sedan utbilda sig lite mer än vad det finns möjlighet här hemma. Därför har hon bott i flera år i både USA och Kanada. Nu är hon specialist (det heter att hon är diplomat) så nu finns de jobb hon vill ha nästan bara på de riktigt stora djursjukhusen i USA och Kanada. Men kanske, kanske så kommer hon hem en dag – det hoppas jag innerligt i alla fall. Kram kram
Ja förstår dej precis. Har ju en dotter i Melbourne.
Ja, det är overkligt långt borta!
Hur kan hon ha varit hemma två veckor redan? Även om jag inte känner varken henne eller dig, gör det ont i hjärtat att tänka på att hon redan åkt igen 😢
Tur det inte är som det var när vi var unga. Vykort och enstaka svindyra telefonsamtal.
Kransen blev fin, tycker jag!
Glad måndag!
Ja, jag stod här och frågade mig detsamma då hon åkt – hur kunde tiden gå så fort… Men, nu är det bara att se framåt och längta till nästa gång. Stor kram.