Hejsan.
Kanske är det någon av er som minns att jag var på reptilspaning i nationalparken för ett par veckor sedan.
(inlägget hittar ni HÄR)
Den gången såg jag inte skuggan av en endaste liten orm. Kanske var vinden för kall… Men skam den som ger sig. I påsk packade jag med mig småhundarna och Stefan och gav ormarna en ny chans.
På parkeringen vid Naturum insåg jag att alla andra människor nog också bestämt sig för att ”ormspana”, för aldrig har jag väl sett så mycket folk i parken på en och samma gång.
Backsipporna stod i full blom, och vid bäcken frodades vitsipporna så fint.
Vi vandrade på stigen längs med havet för att komma till snokarnas kärleksnäste.
Vi mötte en ung pojke som hade hittat en snok i en buske. Ormen, som jag tyckte var väldigt lik en vacker kopparbrun huggorm, skyndade sig in i den skyddande ljungen på andra sidan stigen. Den såg varken ömsint eller kärlekstörstande ut, så vi lämnade den och vandrade vidare.
Snokarnas kärleksnäste var den här dagen tomt på både snokar och kärleksliv. Vi strosade fram på sandstigen, som så vackert var omgärdad av torkad ljung. Hur kan något som är visset vara så obeskrivligt vackert egentligen.
Dagens citat:
Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte vara som jag. Du får vara du, men låtsas inte att du är någon annan.
Ha en fin påskdag.
Kram Annika