Hejsan.
Så var lugnet tillbaka vid bryggan igen. I den tidiga gryningen så var det bara jag och min badkompis igen, som så ofta.
Vattnet hade övergått till sommartemperatur, så det var inte längre så kyligt och uppfriskande. Men i gengäld kunde vi glatt plaska runt likt stojande barn. Att ha nära till både skratt och barnasinne, det är en av många gemensam nämnare för oss två.
När solen steg upp över sjön, torkade vi oss torra och strövade sedan igenom den mörka skogen. Med tanke på alla myggen som surrade runt våra huvuden den morgonen så kunde jag nästan känna ett stråk av längtan efter höst och vinter igen.
Men nej, vinter och kyla kommer ju tids nog och om vi ska tro på rönnbärsblomningen i år, så lär den bli sträng… Fast det där brukar inte riktigt stämma har jag märkt.
En kväll när lille Scott var här, så stod han och kikade ut genom fönstret. Get, get, get, upprepade han och pekade ut på grusvägen. Mycket riktigt, där ute gick faktiskt vår rådjursget som den senaste tiden uppehållit sig vid vårt gästhus tillsammans med sitt pyttelilla kid.
Nu trodde förstås Scott att det var en vanlig get, en sådan som hans morfar Låke har. Spänt lyssnade han på när jag förklarade att det var ett rådjur som bodde här hos oss och som hade gömt sin lilla rådjursunge ute i det höga gräset på vår andra tomt.
Dagens citat:
Det händer många bra saker varje dag. Ibland måste vi bara lära oss se dem.
Ha en behaglig fredag.
Kram Annika
