Vårt Kivik.

Hejsan.

Det finns en plats som har en extra plats i våra hjärtan. Och alldeles extra stor plats i min man Stefans hjärta. Det är vackra Hällevik.

Längst ut, efter Kiviks musteri, ligger den här fantastiskt fina platsen. Det är nationalparkens norra infart, men det är också här som Stefans familj haft sitt ålafiske i flera generationer.

Att även många andra tycker att här är bedårande vackert, det kan jag förstå av alla avbildningar jag sett härifrån. Så många som på olika vis förevigat den här lilla kåsen och Mats gamla eka. Den ekan är förresten nästan på pricken lika gammal som jag själv. Stefan mindes då den var klar 1966 och han och hans far for iväg för att hämta den nya båten.

Förutom att jag tycker att här är fantastiskt vackert så känner även jag en alldeles speciell känsla när jag kommer hit. Jag tyckte väldigt mycket om min svärfar, som jag lustigt nog lärde känna långt före det att Stefan kom in i mitt liv. Här i Hällevik finns Nisses själ så tydligt kvar och förmodligen är det därför vi så gärna tar en tur hit.

Efter en rofylld stund ute i Hällevik for vi bort till hamnen i Kivik. Där avnjöt vi vars en kulglass och gjorde det som vi Österleningar så ofta roar oss med – tittade på folk. För den yngre generationen kan det nog höras en smula märkligt att man roar sig med att titta på andra människor, fast jag kan väl tycka att det är mer sunt att göra det, än att blänga i sin telefon från morgon till kväll.

I Vitemölla var vattnet intill stranden fylld av vita vackra svanar. Så vackra i sin vita fjäderdräkt i kontrast till det djupblå vattnet.

-ta det lugnt om du kör genom Vik, skrev en omtänksam vän till mig på telefonen, de har fartkontroll där idag…

Den finurliga fartkontrollen var en outtröttlig konstapel i konstgjort utförande. Att människor lättade än smula på gaspedalen kan faktiskt inte ha skadat alls.

Dagens citat:

För det som är svårt att förstå med orden finns ofta en melodi att förstå med hjärtat.

Ha en fin dag.

Annika