Hejsan.
En kväll strax före midsommar var vi i Kåseberga.
Vid den här tiden på året är det som allra vackrast där. Och just i år tror jag att backarna är alldeles extra röda av blommande vallmon.
Vi traskade i sakta mak uppför den vackra stigen mot vidderna och mot Ales stenar.
Uppe vid skeppssättningen fanns det till Scotts stora glädje ett helt gäng betande kor. Stora, döda stenbumlingar var inget han brydde sig nämnvärt mycket om. Levande kor var bättre.
Inte nog med att man kom ganska nära de stora korna, på marken fanns också spår efter dem i form av ”kobladdår”, vilket intresserade lille Scott extra mycket.
När han lyckats sätta skorna rakt i en mjuk komocka så lyfte Stefan upp honom på den högsta stenen av dem alla. Där hamnade han istället i en nygjort måsskit, så det blev väldigt mycket ”bajt” den kvällen.
Amanda som jobbat hela dagen, strövade bort mot havet och den salta havsluften vid branten, för att lufta hjärnan för en stund, innan vi vandrade neråt mot hamnen igen.
Att det är lönlöst att plocka vallmor till midsommarstången det vet nog alla. Det dröjer ju inte länge förrän alla kronbladen faller av. Nej, vallmor ska man njuta där de växer. Trots det blev jag överlycklig för den blomma jag fick av lille Scott. Tacksamt satte jag den bakom örat när vi vandrade ner för backen för att köpa glass i restaurangen.
Kåsebergaglassen, den var så förrädiskt god, måste jag säga. Ändå vill jag höja ett varnande finger för ”svart vanilj”… den var mycket god – men man såg ut som ett barn som druckit flytande kol. Fast det var det värt, och det tycktes även glädja alla andra!
Dagens citat:
Sluta tro på dina egna tankar och påstående om att du inte har tid! Du har tid till allt som du väljer att prioritera.
Kram Annika
