Hej hej
Det finns en plats på Österlen som betyder lite extra för oss, mig och Stefan. En plats där kärleken liksom har slagit rot, sådär på riktigt.
Det är vid Rörums strand. Vid havet och sandstranden nedanför Knäbäckshusen. Det var här vi svor varandra evig kärlek för en massa år sedan.
Då när vi gifte oss, var det en vacker majdag med solsken och fågelsång. Den dagen hade vi en stor lurvig, svart flatte vid vår sida. Han hette Leo och var föregångaren till fine Johnnyhunden. Förra helgen var det en gråmulen, men minst lika vacker februaridag. Vi hade istället för en stor svart hund, våra små pomeranianhundar med oss.
Tiden går och saker förändras. Det gäller att bara guppa med på livets våg och njuta av det man har.
En enkel ”strandluffs” en gråmulen februarimorgon kan bli ett lika ljuvt och vackert minne som en barfota bröllopsmarsch en majdag.
Även om åren har medfört hinder på vägen, för oss som för alla andra, så finns kärleken kvar. Det gäller bara att ta sig över på ett eller annat vis. Ibland har det faktiskt känts omöjligt. De gångerna har jag lagt mig ner platt på magen och bara krupit under. Ålning medelst hasning, likt den tappraste soldat. Det har räddat mig, Stefan och oss tillsammans.
En dag, någon gång … kanske …. skulle jag vilja göra om vår bröllopsdag där nere vid Nicolai kapell. Det hade varit en dröm att få samla min familj, mina närmaste bara för en dag. Att förnya våra löften hade säkert inte skadat. Att klä sig lite fint och ha fest hade också varit trevligt. Kanske när vi är ännu äldre och ännu glömskare…
Fast en gråmulen dag i vandrarkläderna är ju faktiskt också väldigt mysigt.
Dagens citat:
Kvinnor förföljer inte män. Deras fällor gillras försåtligare.
Heter det inte så, att kvinnans list övergår mannens förstånd. Baksluga, eller inte, så behöver vi varandra, vi kvinnor och män.
Ha det gott och kram.
Annika
