Hej.
En morgon var jag och Johnny på strövtåg i Simrishamn. För första gången besökte jag de kända hällristningarna som finns strax söder om stan.
Sådär är det väl ofta för oss alla. Att man inte ger sig tid att utforska allt det där som finns när intill. Inte turistar man runt på hemmaplan så ofta.
Den här morgonen gjorde jag dock slag i saken och tog mig verkligen tid att besöka platsen. Såklart var hunden Johnny med på noterna och jag kan nog påstå att han verkade vara eld och lågor när vi stegade upp mot den första hällen.
Hällristningarna lär vara från bronsålder, så de var inte helt lätta att se. Tydligen ska man besöka platsen på natten och liksom lysa med en lampa från sidan för att få en lite klarare bild.
Från den första stenhällen kan man sedan vandra vidare till ännu en häll som kallas för Stenkilsristningen.
Genom familjen Nordhs ljuvliga kohagar går en uppmärkt liten led att följa.
Det roligaste av allt var nästan att följa de röda små vimplarna rakt ut i naturen. Det tyckte nog Johnny också, som var ivrig att snusa, pinka och kolla av allting. Jag tror att han älskade att vara på hällristningsjakt.
När vi skymtade utkanten av Simrislund borta över den slagna klövervallen stod vi så plötsligt på den stora klipphällen.
Här var det ännu svårare att kunna se några ristningar. Men hällen var även full av små håligheter. Runda gropar i stenhällen som tydligt syntes efter nattens regn. Det var skålgropar, som jag faktiskt inte alls vet nyttan med…
Jag kände mig förundrad över att människor för så länge sedan gjort avtryck i naturen som ännu finns kvar. Vi satt där lite andäktiga på hällen, jag och Johnny…. ja hur andäktig Johnny nu egentligen var kanske jag ska låta vara osagt….
Dagens citat:
Alla behöver den där vännen som plötsligt ringer och säger: Klä på dig! Vi ska ut på Äventyr!!
Fast har man en Johnny-hund så räcker det med en puff från hans blöta nos och ögonkontakt med hans bedjande blick. Han är alltid positiv till nya äventyr.
Ha det gott och kram.
Annika
