En vit amaryllis och spårarbete med min hund

Gomorron
En sak som jag tänkt på den senaste tiden är att jag måste ta tag i vår spårträning lite mer. Vi behöver friska upp vårt spårarbete lite, både jag och hunden Johnny..
Johnny är jätteduktig och han är verkligen full av entusiasm. Hans stora fördel är att han aldrig någonsin ger upp. Det kvittar hur trött han blir, han fortsätter ändå alltid att jobba och spåra. Lika positiv och glad.
Men en liten nackdel med honom är att han ibland fuskar. Istället för att gå med nosen precis i spårkärnan hela vägen så vindar han i luften och tar genvägar om han får vittring på apporterna i luften istället. Ajabaja … då kan man missa viktiga grejer!
Tidigt på nyårsdagen skuttade jag upp ur sängen och gav mig ut i hästhagen där jag la ett långt, härligt spår åt Johnny. Som apporter fick det bli både träapporter, metallapporter och tygsaker. Och som alltid la jag en snusdosa i slutet. En snusdosa fylld med kattmat.
Sedan väntade jag några timmar så spåret fick ligga till sig lite grann.
Jag hade turen av att få med mig Stefan ut som åskådare och fotograf den här morgonen.
Trots den stora mängd koskitar så fick jag genast upp ett fint spårupptag. Det betyder att Johnny meddetsamma hittade mitt spår, där jag gått för några timmar sedan. Han satte full fart i rätt riktning.
Alltså, visst är det fantastiskt att en hund kan lukta åt vilket håll ett spår går. De kan alltså känna på doften vilket fotsteg som är färskare än ett annat. Genom det bestämmer de sedan åt vilket håll spåret går. Oavsett om det är en människa eller ett djur som de spårar så klarar de flesta hundar det.
Det där gör mig alltid djupt imponerad och full med respekt
Med sele och spårlina på Johnny så jobbade vi oss framåt. För varje hittad apport fick Johnny ta sig en slick från en tub mjukost med ädelostsmak, som jag hade i min dumpficka på stridsvästen.
Den där stridsvästen får man egentligen inte använda såhär civilt, men jag fuskar lite med det då jag är hemma och ingen ser mig. I den har vi ju allt vi behöver och det känns bra att träna med ”rätt saker”.
På vissa ställen i hagen var det sjukt mycket vatten och jag kunde märka att Johnny hade lite problem att hitta rätt i spåret där.  Men han var så duktig och fixade det tillslut efter att ha fått cirkla tillbaka några gånger, på sitt karaktäristiska vis.
Ovanför våra huvuden flög massvis av gäss den här morgonen.
Vi hade inte tid att bry oss om dem, eftersom vi började närma oss slutet med den där snusdosan. Och ni vet ju vilken skatt den innehöll.
Man kan nog inte ha en gladare hund, än en hund som kommer till ett slut i ett träningsspår.
Det här är det roligaste man kan gör med sin fyrfota vän och jag tycker att alla hundar förtjänar att utöva något där de får använda sitt luktsinne.
I motsatts till människan så är hundens första sinne luktsinnet och inte synen. Det där är värt att ta i beaktande ifall ens hund blir blind …. kanske är det inte alls så farligt för en hund att missta synen, bara de har sitt luktsinne och sin hörsel intakt. Synen för en hund kommer först på tredje plats.
 (fotograf Stefan Olsson)
En ljuvlig amaryllis
Efter vårt spårjobb var det skönt att bara mysa runt i stugan lite.
Johnny sov nöjd och trött i sin hundkorg och jag pysslade.
På vår toalett njuter vi nu av en vit, ljuvlig amaryllis. Visst är det vackert med vita blommor?
Dagens citat.
Journalisten: ”Vad är hemligheten med din framgång?”
VDn: ”Två ord”
J: ” Och vilka är det då?”
V: ”Rätt beslut”
J: ”Men hur fattar du rätt beslut?”
V: ”Ett ord.”
J: ”Och vilket är det då?”
V: ”Erfarenhet.”
J: ”Och hur har du fått erfarenhet?”
V: ”Två ord.”
J: ”Och vilka är de då?”
V: ”Fel beslut”.
Det finns inga misslyckande, det finns bara lärdom till nästa gång.
Var inte rädda för att misslyckas. Man kan ju prova igen!
Ha en fin dag
Kram Annika
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top