Hejsan.
Efter tre intensiva dagar med lilla ”herr Scott”, så la sig lugnet över mig och mitt Gyllebo igen.
Jag vaknade upp till tystnaden och smög mig ner till sjön för ett dopp. Det var sagolikt, precis som alltid. Ändå fanns en strimma vemod och saknad i mitt hjärta, det blev ju så rysligt tomt och tyst i huset när Scott åkt hem. Jag tänkte tillbaka på de fartfyllda dagarna med honom som nu passerat.
Det var dagar då jag haft ett litet sällskap vid min sida precis hela tiden. En liten kompis som var med när vi vattnade blommorna i trädgården. Han var med och hittade insekter, grodor och spindlar.
Tung, tung… sa han, när han bar den lilla vattenkannan med sig för att hjälpa till med kvällsvattningen.
Allt det där hade jag tid att tänka på där jag satt på bryggan och såg solen stiga upp över sjön.
Över vattnet dansade dimslöjor så vackert i det varma morgonljuset. Det var en vemodig känsla i luften … eller nej – känslan fanns i mitt bröst…. Kanske berodde det på minnet av det fina avskedet kvällen innan, det ömsinta ”hejdå” när Scott blev hämtad för att åka hem. Fast mest berodde vemodet nog på den ständiga längtan jag har efter min dotter ♥
Som alltid när jag satt där vid sjön så tog jag upp telefonen och pratade en stund med dottern i USA. En liten ”snapchat” som hon skulle kunna lyssna på när hon vaknade ett halvt dygn senare.
För mig känns det nästan ofattbart att hon i höst kommer att komma hem igen. Efter 2,5 år kommer hon åter att stå på svensk mark. Jag kan inte tänka tanken utan att mina ögon fylls av tårar. Det är snart, men tills dess kommer jag att sakna och att längta med full styrka!
Dagens citat:
Inget ältande kan förändra det förflutna. Ingen oro kan förändra framtiden. Bara tacksamhet kan förändra nuet.
Jag känner mig så tacksam och privilegierad för allt och alla som jag har i mitt liv. Ändå stryker ett stråk av vemod sakta förbi i hjärtat då och då. Bara den som saknat och längtat i flera år kan förstå.
Ha det fint och kram
Annika
