Kära Blogg
Det var dags för Johnny att åka på sitt årliga besök hos veterinär Per.
Johnny älskar Per så väldigt mycket att han hela vägen från bilen till mottagningen hoppar jämnfotahopp av ren och skär glädje. Andra besökare brukar titta lite skeptiskt på oss och undrar säkert vad det är för fel på vår hund. Galna kosjukan kanske … Det spelar ingen roll hur många sprutar Per ger Johnny, Johnny älskar allt han gör, och hans ögon lyser av vild glädje.
Kanske beror hans enorma kärlek till djurläkare på att lillmatte snart är färdig veterinär, och att människor går runt med stetoskop runt halsen är för Johnny fullt naturligt.
Lilla Molly var däremot sur, då hon fick stanna hemma och passa huset. Lilla Diva.
På hemvägen från veterinären stannade vi till på graven och slog lite vatten till mamma Ingrids blommor.
Jag saknar dig Ingrid, men hoppas du har det bra.
Jag tror nog att du sitter där och ler varje gång Johnny tigger frukt av oss, precis så som du har lärt honom en gång.
Jag kan till din glädje berätta att denna kunskap nu gått i arv även till lilla Molly!
Vi åt ”riktig mat” till kvällsmat. Ja, så säger Stefan. Med det menar han mat som består av kött, brun sås och kokt potatis. Till det ska man ösa upp rikligt med lingonsylt och så ska man dricka kylskåpskall mjölk till, minst en liter. Sallad hör inte hemma på tallriken till denna maträtt … på sin höjd en liten gurkbit!!
Det är egentligen konstigt hur människor i andra länder kan växa upp och klarar sig utan sådan här ”riktig mat”. Italien till exempel? Hur överlever de där med bara spagetti?
Till kaffet blev det en annan favorit – äppelkaka a la Annika.
Efter fyra veckor kom så det första livstecknet från USA och min Andréa. Det var i form av en bild på ett av de sociala medier som finns nuförtiden. Äntligen!!
Jo, det är så sant … jag fick faktiskt ett meddelande för en 14 dagar sedan, där hon bad mig hälsa till Stefan, att nu kunde hon minsann också borra och skruva precis som han – fast i benet på en hund!!
Älskade Andréa.
I Gyllebo har nu de första anemoner börjat slå ut. Jag älskar dessa blommor. Ogräset har fått lite mer utrymme den sista tiden, fast det är ju ganska fint det med.
Jag fick lite buskar av min granne Ursula. Hon är så snäll vår granne, trots att jag inte förstår språket så bra. Egentligen förstod jag inte alls vad det är för sorts buske jag fått, men den kommer att få vita blommor, det förstod jag. Hon sa vaijt flauer.
Dagens ord:
”Kära döttrar! Skratta aldrig åt mig när ni behöver hjälpa mig med dagens teknologi. Kom ihåg att det var jag som lärde er hur man använder en sked.”
Kram och Hejdå Bloggen
