Hejsan.
Tanken var att jag bara skulle ge mig upp på bergets topp … fast är man på Stenshuvud så är det som om havet alltid lockar och drar.
Hemma på kontoret stod datorn och tuggade med sånt där som gamla datorer ibland får för sig … uppdateringar. Jag hade tröttnat på det meningslösa i att bara sitta och glo och vänta på ett timglas som ensidigt snurrade på skärmen. Jag lämnade helt enkelt arbetet för en liten stund.
En rask promenad upp till bergets topp var min plan. Fast som alltid händer något med mig när jag kommer ut i naturen. Sinnet stillar sig, hjärnan klarnar och problemlösningen på kontoret var inte längre det minsta viktig. Utsikten från bergets topp hade tagit andan ur mig. Så vackert.
Vackra vyer och små ljuvliga detaljer.
En av mina favoritsvampar växte lite här och där på gamla ruttnande trädstammar. Den är så vacker tycker jag. Porslinsskivling.
När jag kommit ner från berget igen så bestämde sig mina ben för att de omöjligt kunde gå till bilen redan. Alltså svängde jag av ut genom den lilla grinden. Jag följde stigen över ljungheden och styrde ner mot det friska havet.
På en liten gul blomma kröp årets sista insekt och i ett av de gamla äppelträden hängde äpplena övermogna kvar.
Nere vid havet luftade det så skönt och färgerna var så oerhört vackra.
Busken bakom Krivareboden var så illröd så jag nästan fick kisa med ögonen för att kunna titta på den.
Så var det dags att vända ryggen mot havet och streta upp till bilen igen.
Tack vare min gamla trötta dator hade jag fått möjligheten till en underbar naturupplevelse. Allt handlar som så ofta om hur man väljer att se på saker och ting … som ett problem eller en möjlighet. Ingenting är ju som bekant vitt eller svart … eller … grönt eller gult …
Väl hemma på kontoret stod datorn redo och klar för lite bokföring igen, och min egen ”mjukvara” kändes också egendomligt uppdaterad och pigg.
Dagens citat:
Människor är människor… Vi är inga robotar, maskiner eller förbrukningsvaror som kan återställas med en teknisk manual.
Kram Annika