Hej hej
Dagen då Stefan snickrade på sin ”nya” lilla bod vid Kiviks hamn, så tog jag mig en promenad med hundarna.
När jag kom bort till den lilla stranden nedanför marknadsfältet så ångrade jag mig bittert att jag inte tagit någon handduk med mig. Vattnet såg så inbjudande ut.
Vid den här lilla stranden har jag badat så mycket som barn. Hit åkte mina föräldrar alltid med mig och min lillasyster, och här träffade vi också våra kusiner de dagar då det bjöds på strandväder. Dock minns jag inte alls att här var så mycket sten förr i tiden… Men allting är förgängligt…
I den lilla hamnen i Vitemölla satt jag en stund med näsan vänd mot solen. När jag sedan gick vidare så träffade jag en trevlig ”Mylling” (som de infödda kallas), han stod och tvättade sin bil. Det var en ganska gammal bil, upplyste han mig om, men i fint skick.
När jag passerade en av alla de små ”strädena”, så kom en tutande bil med en vinkande kvinna i. Det var en välkänd Österlenprofil, som jag vet kan laga himmelskt god mat…
Jag vände tillbaka mot Kivik igen. Det hade hunnit gå nästan två timmar så jag misstänkte att min snickare började bli klar för dagen med den lilla boden.
Mycket riktigt så var Hantverkarn i full färd med att städa upp och lasta tillbaka sakerna i släpen när jag kom.
Boktips
Jag har lyssnat på en bok som heter ”Han ägde mig” av Carola Jansson. Det var en sann historia om en mans våld mot sin fru. Jag kan inte riktigt förstå att den här kvinnan lät det gå så långt som det gjorde, i synnerhet inte då hon hade små barn som även de fick leva med den här kontrollerande mannen.
Dagens citat:
Att förstå män är lika lätt som att försöka spika fast pudding på väggen.
Fullt så svårbegripliga tycker jag väl ändå inte att män är – men det var ett roligt citat.
Ha det fint.
Kram Annika
Han är duktig din Stefan ränderna går aldrig ur en snickare. Då gick du rätt långt på de två timmarna, härlig promenad i höstvädret. Vi har fått lite regn och mer på väg och det är fint, naturen vill ha och vi också. Fruktansvärt och leva så med en partner som är så våldsam, varför har jag alltid undrat stannar man? Det måste va värre än hamna i fängelse kan jag tänka mig.
Ha en fin onsdag. Kram/MH
Jag strosade runt i lugnt tempo, stannade och bara njöt, så tiden sprang fort iväg. Jag kan inte heller förstå att man stannar i våldsamma förhållanden. Men förmodligen smyger sig våldet på så sakta. Kram kram.
Gomorron Annika. Vad trevligt att ett fint foto på dig är den första bild som dyker upp på skärmen när folk Googlar mitt namn! Du är sannerligen en mer dekorativ brud än jag själv är. Och kopplingen tycks vara från gången jag kommenterade din story om att ”allt finns att göra på Österlen”. Nåja, jag har från augusti månads början och nu in i oktober stått med äpplen upp till knäna i köket (känns det som) och skalat, rensat, kokat sylt – utan en gnutta socker men med plommon och några nävar frysta svarta vinbär också i varje kastrull. Aldrig haft sån ofantlig skörd förr (med göteborgsk mått mätt, alltså). Och så ska man hinna inspirera musikaliskt mitt i allt. Kolla gärna in ”Alice Radomska Free For Love” på YouTube, men det är inte jag som sjunger, utan det är en jäkligt kalifornisk finska faktiskt. Nåväl, fler kassar äpplen väntar, medan du kanske är med vovvarna ute på morgonrundan, längs den alltmer höstlika sjön. Sköt om dig (och make och Emmy och vovvar, och österlenska äpplen. / Alice
Nämen oj…. haha…. jag var ju tvungen att provgoogla på ditt namn nu och får också upp mig själv. Alltså, de här algoritmerna ställer ju till det, och inte kan jag förstå dem heller.
Det låter helt underbart med alla dina äppelbestyr, jag kan nästan förnimma doften ända hit. Må väl och kram.
Ja. Vitemölla är Vitemölla. En plats utöver det vanliga. Stranden var inte full av sten förr, det var lite sten alldeles precis i början. Jag minns ett år, det var en som drunknade (?) en marknad. Han hade slagit huvudet i en sten. Vi förundrade oss så… slagit huvudet i en sten? Där finns ju bara en enda sten, varför slog han huvudet i den?
Detta var i mitten av sjuttiotalet, så minnet är inte helt klart.
Men vi var alltid där på stranden, det var inte som nu, bara ett par stenfria ställen ut i vattnet. Nu är det ändå bättre än för några år sedan.
Du har väl hört Vitemöllalåten? Den är så sann.
Exakt, så minns jag också det. Men personen som slog huvudet i en sten minns jag inte, fast jag var nog för liten då. Alltså, nej Vitemöllalåten har jag nog inte hört. Kram kram.
Sök på youtube eller Spotify. Vitemöllelåten med Lasse Lu.
Tack, det ska jag göra!!