Hejsan.
Det har nu gått fyra månader sedan min lilla tös reste till Nya Zeeland. De första månaderna åkte de runt som backpackers. De upptäckte landet, de njöt och levde precis som man vill att ungdomar ska kunna göra. Särskilt när de jobbat och slitet en hel sommar för att tjäna in till sin efterlängtade resa.
Precis innan allt med corona inträffade så fick de arbete på ett företag som packar kiwi. Att hela världen sedan förändrades som genom ett trollslag har vi alla nu blivit varse.
För någon dag sedan hade jag möjlighet att för andra gången på fyra månader få prata med min dotter i telefon.
-fattar ni i Sverige hur lyckligt lottade ni egentligen är, sa Emmy, när Covid19 kom på tal.
För såklart ser hon sina svenska vänner på sociala medier, och för många här hemma är det mesta egentligen som vanligt med väldigt få förändringar. För henne och Matilda ser vardagen annorlunda ut. Det är en massa restriktioner och mycket är stängt och förbjudet.
På andra sidan jordklotet finns min äldsta dotter i Alabama. Där är det ungefär samma förhållanden som hos Emmy och Matilda. Kanske med den skillnaden att viktiga saker där håller öppet. Viktiga saker såsom vapenaffärer och skjutbanor… Ja, ni läste rätt, amerikanarna kan man inte riktigt förstå sig på!!
Men en sak är säker, att oavsett hur jävligt det här viruset är, så har vi det friaste livet i världen just nu.
Jag hoppas att alla svenskar verkligen lyder rekommendationerna som vi fått. Det handlar om frihet under ansvar. Att vi har en sådan underbar sak som allemansrätten betyder väl att vi svenskar är ett väldigt ansvarstagande folk. Det är dags att visa det nu. På riktigt!
Var rädda om er mina fina töser runt om i världen. Att vi inte kan ses just nu får vara ok.
Dagens citat:
Den största ensamheten händer när vi överger oss själva. Se till att stå på din egen sida, ge dig själv medkänsla, värme, kärlek och empati.
Ha en fin lördag. Kram Annika
