Ett planerat möte.

Hejsan.

Alltså, vilka dagar vi har just nu på Österlen. Idag talas det om sommarvärme minsann.

Jag har jobbat på som en liten iller på kontoret, för att ha möjlighet att kanske njuta lite extra nu i slutet av veckan.  Förhoppningsvis blir det då mycket utevistelse och sol för min del.

Det jag ska skriva om idag på bloggen, är något som jag förstår att inte alla riktigt gillar. En del mår direkt illa av det. Därför kommer här en liten varning till er…  det kommer fler ormbilder i det här inlägget!

Det var  förra helgen som jag åkte iväg tidigt på morgonen, för att förhoppningsvis få se en liten huggormsunge. Jag hade fått ett insidertips och visste ganska exakt var jag skulle smyga fram för ett möte.

Solen strålade och redan kändes luften lite ljummen då jag klev av bilen vid Naturums parkering.

Baksipporna stod ståtliga och vackra i full blom . Jag var bara tvungen att lägga mig ner på knä och föreviga dem, för säkert hundrade gången det här året.

I ögonvrån såg jag en nyfiken hare sitta och speja nyfiket på mig, och borta på ängen spankulerade en sädesärla på självsäkra ben.

Så kikade jag bort mot den lilla tuvan där det förutspåtts att huggormsungen skulle ligga vid precis den här tiden…

Ja, ta mig tusan, men där låg den verkligen!

Vackert hopringlad låg den och lapade sol, med Österlens vackraste utsikt framför sina röda ögon. Tyst och stilla satte jag mig ner på huk och njöt av ögonblicket.

Självklart har jag stor respekt för giftiga ormar. Särskilt ”huggisungar” som ju är de giftigaste. Samtidigt har jag ett intresse och en förtjusning över att de faktiskt bor och lever här, i den natur som vi människor ibland tror är enbart vår.

Jag tycker att allting i vår natur är så fantastiskt. Allt hör till och ingenting ska bort. Naturen är aldrig banal.

Dagens citat:

Naturen skyndar inte, ändå fullbordas allt.

Ha en riktigt fin dag och kram från mig.

Annika