Hejsan.
Vilken underbar dag vid Klammersbäck!
Hit vandrar jag ju ofta med mina hundar. Det som var så speciellt för just den här dagen, var att även min Stefan kunde följa med. Det var första turen med hans stelopererade fot.
Nu är Stefan inte den mest vandringssugne personen man kan tänka sig. Att spankulera runt i naturen utan mål och mening, det är inte riktigt hans melodi.
Helst ska Stefan ha en boll framför fötterna eller en bössa på axeln för att tycka om den här typen av motion. Det blir liksom mer mening för honom att röra sig då.
-nu ska vi vell ente lua hur långt som helst, sa han skeptiskt efter bara en liten stund.
Till ensamma tallen vid Klammersbäck var precis lagom, tänkte jag.
Det som är så bra med den där lilla vackra platsen är att där finns två stolar där man kan vila sig och samtidigt njuta av den vackra vyn.
Att kunna sitta där och njuta tillsammans med dem man älskar allra mest, det är nog det bästa som finns i hela världen.
Och när vi vilat en bra stund var vi alla redo att vända tillbaka.
Längs den lilla stigen på heden växte stora buskar av sälg. Fulla med kissar. Åhhh jag älskar det ordet – videkissar (eller kisar, som vi säger här på Österlen)
Sen bar det av mot Gyllebo igen. Stefans mungipor gick upp en smula och han fortsatte sin dag i grävmaskinen. Jag ska nog inte förvänta mig att det blir någon vandrare av den mannen.
Dagens citat:
Om människan skulle bygga ”Lyckans hus” skulle det största rummet bli väntsalen.
Vänta inte på att vara lycklig.
Kram Annika
p.s så måste jag få hälsa också … till min lilla dotter, som fyller år idag. Grattis lillskruttan.
