Hejsan.
Att jag som vuxen skulle komma att yppa orden ”jag älskar att springa” kändes för tio år sedan som ett enda stort skämt.
Jag hade sämsta konditionen. Jag hade även en fast övertygelse om att min kropp inte kunde röra sig på annat vis än på sin höjd i rask promenadtakt. Powerwalking som det också kallas, var det fortaste jag förflyttade mig.
Idag är jag inte längre så förtjust i att gå fort, eller powerwalka. Det känns hårt och påverkar min dåliga rygg negativt. Istället har jag upptäckt den underbara känslan av att springa. Inte fort och inte kraftfullt. Jag springer med små nätta steg. Istället för att tänka att jag är en stark, muskulös och tung ardennerhäst, så föreställer jag mig att det är ett kattdjur jag försöker efterlikna.
Hastigheten är inte heller så viktig. Men efterhand så går det oundvikligen fortare. Det kommer liksom som en belöning av allt tränande.
Med en fantastisk natur inpå husknuten har jag såklart lite enklare än många andra att ta mig ut på mina rundor. Men jag lovar att även här på Österlen och i mitt Gyllebo kan det vara motigt. Det kan blåsa halv storm så trädgrenarna far. Det kan regna småspik och vara kallt. Vissa rundor är inte alltid ren och skär lycka. Det kan faktiskt kännas som jag drar på en hel kossa på min rygg. Likaväl älskar jag det!
Jag har inte haft någon tränare, peppare eller instruktör. Jag har bara gett mig ut och sprungit. Att skriva om träning och löpning är inte för att skryta eller att på något vis verka bättre än någon annan. Nej, jag vill egentligen bara peppa andra att hitta den här sköna motionsformen.
Efter att ha läst boken Hjärnstark av Anders Hansen är jag ännu mer övertygad om att löpning gör något bra för både kropp och själ.
Jag hoppas att jag kan locka ut några fler att börja springa, för jag tror att så många har förutsättningarna, även om de inte riktigt tror det själv.
Dagens citat:
Vi finner inte lyckan, vi skapar den.
Ta hand om dig och skapa bra förutsättningar för just din lycka.
Kram Annika
Åhh det ser så skönt och härligt ut när andra springer. Tro mig jag har testat många gånger men känner inte att det lossnar alls. Det längsta jag sprungit i ett streck är nog 3 km. Fast jag blev ändå sugen på att ta en skön PW. Önskar som sagt att jag hade lika fin utsikt som du har. Kraaam Pia
Sådär tyckte jag i många år. Men så gav jag mig tusan på att bara mala på… Jag gick och sprang i intervall. Efter ett envist tränande ville benen till sist hellre springa än gå. Det var så det lossnade för mig. Men man ska inte springa så fort, Sakta, sakta i början. Kram på dig Pia.
Spring snyggt Annika! För min del väntar en halvmara om tre veckor. Jag har absolut inte tränat tillräckligt för det. Men jag får ta loppet i etapper, jag ska ta mig igenom det! Kram kram Anita
Woww Anita. Det fixar du – du har pannben till det!! Bra att tänka i etapper och såklart – viktigast är alltid att springa snyggt. Lycka till fina du och en stor kram.
Dina trevliga texter läser jag gärna och med ett leende på mina läppar. Jag har också 3 vovvar som förgyller mitt liv. Har du lyckats börja springa med en krasslig rygg så kanske jag också kan när den blivit något stabilare. Tack för trevliga texter. / Cattis
Visst är det härlig med hundar. Mina diskbråck sitter så till att just springa går bra för mig. Det är rörelser med armarna och överkroppen som är jobbiga för mig. Likaså vridningar. Jag håller tummarna för att du också kan komma igång. Skynda långsamt och lyssna på kroppen. Det får inte göra ont. Tusen tack för dina ord och kram.