Hejsan.
Vitemölla visade sitt vackraste ansikte för mig . Det var den tidiga morgonen då jag och månen hade sällskap på min morgonpromenad.
Färgerna i naturen var som kulörerna i en vattenfärgspalett. Tänk om jag skulle ta och bli akvarellmålare…
Undertiden som solen kämpade på för att tränga igenom molnen, strövade jag ut på den lilla hamnens norra pir.
De små fiskebåtarna låg stilla och vilade sig i väntan på sina uppdrag. Ute ifrån piren såg de små husen så gulliga ut.
Jag slog mig ner och bara njöt av stunden. Solen kämpade tappert på med den tjocka molnbanken borta vid Stenshuvud.
När jag vandrade genom den lilla slingrande vägen som går genom byn kunde jag se solen över takåsarna. Vitemölla med sina små underbara hus. En vy som min underbare svärfar älskade att avbilda i sina tavlor. Som den tusenkonstnär som han var. Lika skicklig med hammaren som med penseln. Åhhh vad jag önskar att jag haft hans talanger.
Tillbaka på stranden satt jag en stund i mina egna tankar. Här vid havet kan man höra sina egna tankar lite tydligare.
Underbart vackra ”Videmylle”, en strand som var ”min” då jag var barn. Fast då var den ofantligt mycket större. Så där stor som allting blir i minnet från barndomen ni vet. (Mitt tidigare inlägg från Vitemölla hittar ni HÄR.)
Dagens citat:
Naturens tempel är himlen.
Ha en fin dag.
Annika
