Vancouver – lets go girls.

Hej igen.

Det är väl dags att skriva det där blogginlägget om vår fantastiska Kanadaresa nu, tycker ni inte det?

Efter en lång och ganska dryg flygresa kom vi äntligen fram till Andréas lägenhet i centrala Vancouver. Det var strax före midnatt, och dagen efter var det Andréas 35 årsdag. Naturligtvis blev det lite firande med presenter då när vi kom, trots att det var mitt i natten. Dagen efter firade vi igen med tårta såklart.

Jag hade lämnat min systemkamera hemma, så alla bilder här är tagna med min lilla kompakta kamera som lätt fick plats i min ficka. Jag hade ju rest hit mest för att träffa min äldsta dotter, henne jag saknat så himla mycket. Att Kanada sedan bjöd på en storslagen natur det var  ju ren och skär bonus.

Vår första utflykt blev en dagsvandring till något som hette ”The Chief”. Det var ett naturområde ett par mil utanför Vancouver.

-mamma, det är inte så jobbigt att vandra där, inte mycket värre än att gå upp till toppen på Stenshuvud, sa min döttrar. Det klarar du lätt.

Jo, ”tjoflöjt” vad lurad jag blev … jag tror minsann att de båda töserna läst fel på svårighetsgraden på den bergsbestigningen.

Steg för steg tog vi oss allt högre upp, och hade jag i början visst hur långt och jobbigt det egentligen var, då hade jag nog aldrig tagit mig ända upp. Sista biten klättrade vi med hjälp av kättingar uppför det lodräta berget. Men väl där uppe fick vi vår belöning.

Utsikten där uppeifrån var magnifik!!!

Där i solen njöt vi av allt det vackra och av de goda mackor vi packat ner som dagens lunch. Vi tog några sista foto innan det var dags för oss att ta oss hela vägen ner igen. (samma väg och minst lika jobbigt nerför) Fast jag kände mig ganska kaxig efteråt, det ska erkännas.

En annan dag hyrde vi cyklar för att ta oss runt på. Med Andréa i täten cyklade vi fram i ett rasande tempo.

-jag tycker om när det går fort, förkunnade hon, när jag klagade på att det gick alldeles för fort och att jag inte hann att se så mycket. 

Men till min lättnad pausade vi vid en bedårande vacker strand, så vi hann att hämta andan och beskåda allt det fina.

En kväll bjöd Andréa oss alla på konsert. Det var en konsert med fantastiska Shania Twain. Henne minns ni väl alla? Alltså vilken kvinna, och vilken konsert! Lets go Girls!!

En annan dag hyrde vi kajaker och gav oss ut på en vacker sjö. Där gled vi stillsamt fram på vattnet och bara njöt. Tyvärr lyckades en av oss komma ut i farvatten som var avsedda för stora båtar, där skulle vi inte vistas hade instruktören tydligen informerat oss om…  Haha, min engelska är inte den bästa 🙂

Efter det blev det mera vandring. Upp på ett berg bar det igen, men inte alls lika jobbigt som det första!

Både Kanadas natur och dess invånare föll mig verkligen i smaken! Här skulle jag nästan kunna bo, om jag nu blev tvungen att flytta utomlands.

Nästa dag var det dags för Vancouvers marathonlopp. Jag och Emmy hoppade över springandet och ställde istället upp som Andréas privata hejarklack. En halvmara avverkade hon lätt som en plätt tycktes det som.

På kvällen åkte vi sedan iväg till ett ställe för att klättra på väggar. Andréa var lite trött i benen sa hon, och det var nog inte så konstigt.

En annan dag var det dags för oss att åka ut på valsafari.

Tyvärr gäckade alla valarna oss den här dagen. Även om vi fick se mycket andra underbara djur, så ville vi såklart få se späckhuggare och andra stora valar. Men eftersom det utlovades ”valgaranti”, så får vi när vi vill återkomma och åka med gratis ända tills vi ser några valar. Det betyder ju att vi måste åka tillbaka till Vancouver igen ju!!

Till sist var det dags för vår sista vandring, och enligt mig var det den mest behagliga och härliga hiken.  En riktigt urskog helt i min smak. Utrustade med björnspray och goda mackor  gav vi oss iväg.

Vi åkte ut till Lynn Valley för att ta oss upp till Kennedy Falls. På vår väg dit passerade vi det stora trädet ”Big Ceder”. Det sög rejält i våra trötta ben, men vi njöt ändå för fulla muggar.

Tiden går fort när man är lycklig, och alltför snabbt var det dags för oss att ta farväl av Andréa och återvända hem igen.

Jag vänjer mig aldrig någonsin vid dessa hemska farväl …

Men från mitt hjärta vill jag säga mitt största och varmaste TACK till dig älskade tös för allt du bjöd oss på. Tack, tack, tack ♥

Dagens citat:

Distans betyder ingenting när någon betyder allt.

… och denna ”någon” kommer ju faktiskt hem till Sverige redan i morgon och jag är sprudlande glad. Välkommen hem min tös (även om du nästan genast kommer att bege dig till Norge)

Ja, det var lite av vårt 12 dagars långa äventyr i Kanada.

Ha det gott och kram

Annika