Så tjuck du har blitt.
Hejsan.
Här i Gyllebo pågår bantning för fullt!
Det är i första hand lilla hunden Molly som ska gå ner lite i vikt.
Nu kommer min älskade dotter snart hem, och då vankas det ofta veterinärundersökningar av husets alla djur. Då vill jag ju inte skämmas ögonen ur mig för att någon av dem blivit övergödd. Jag vet att min lilla Molly varit på gränsen till tjock, och det vill jag för allt i världen inte att hon ska bli. Att övergöda sina hundar är något min dotter inte alls gillar… och jag instämmer helt med henne. Det är varje ägares skyldighet att se till så sina djur mår så bra som möjligt. Särskilt min lilla Molly som dessutom inte har de bästa knäna.
Så nu är det bantning på gång här hemma, även om det är ganska kämpigt för gottegrisen Molly.
Stefan som ätit kortison en väldigt lång tid, har ju också haft det ganska tufft med vikten. Nu är hans dos mycket lägre och det märks att även han är på väg nedåt på vågen.
På mig har det smugit sig på några kilo över vintern. Ingenting som egentligen besvärar mig så förfärligt. Men jag vet att efterhand blir de där kilona fler och fler och till sist är jag tillbaka på ruta ett igen.
Det var för nio år sedan jag tog tag i min övervikt och bestämde mig. Efter att i hela mitt vuxna liv ha jojo-bantat sådär lite halvhjärtat, så hittade jag min nyckel till rätt vikt. Det krävdes envishet och karaktär, men jag hittade mitt sätt att bli av med överflödskilona, och på ett halvt år försvann 18 kilo.
Nu kör jag lite ”bantning the light” för att de där två, tre kilona ska rinna bort igen, och jag ska hamna på just min trivselvikt. För mig handlar det inte om utseende så mycket, utan om rörlighet, smidighet och välmående.
Att må bra och kunna röra sig är så viktigt för mig.
Jag går min pyttelilla runda ner till skogen nu varje dag, och är så lycklig över mina framsteg.
Diskbråck mår ju bra av rörelse i lagom dos, även om hundarna tycker att rundan är alltför kort numera och inte alls lagom.
Mitt mål innan skadan var att springa milen under en timme. Nu har mina förutsättningar ändrats, men jag har ännu ett mål … att ta mig runt den där milenrundan i september , fast nu på obestämd tid. För även om det kommer saker i vägen för mina mål, så fortsätter jag att sikte i samma riktning såklart.
Åhhh vad jag längtar tills min dotter Andréa nu kommer hem. Det känns så länge sedan vi var samlade hela familjen…
Jag känner mig lite lik en vallhund. Jag vill liksom valla ihop min flock i en bunke, då mår jag som bäst. Men det är väl något som ingår när man blir mamma, något hormon man blir strösslad med direkt på BB…
Min älskade Emmy får jag inte träffa förrän till sensommaren någon gång, och dit är det ju egentligen inte så lång tid kvar nu, eller hur!!
… och påtal om Andréa så är hon ju nästan redan hemma. För London är ju nästan detsamma som hemma.
Bara några dagars kongress innan jag får krama min tös igen!! Kolla här, på kartan, så nära hon är.
Dagens citat:
Jag är Mamma!
Underskatta aldrig mig …
Jag vet mer än du tror
och lägger märke till saker
som du inte ser.
Jag besitter superkrafter
och har dessutom ögon i nacken!
Ha en fin dag alla som kikar in här.
Jag kan inte se vem som besöker min blogg, men jag blir glad om ni lämnar ett spår efter er och trycker på lilla hjärtat här under.
Kram Annika
Så tjuck du har blitt. Läs mer »