de glömda byarna

Hejsan.

En kväll ringde telefonen hemma hos mig, och en vän fanns i andra ändan av linjen. Hon undrade om inte jag ville guida dem en kväll här på Österlen.

Självklart ville jag det!

När man ska ordna guidade turer, så hör det väl ändå till att man efteråt bjuder på en ”go äbblakaga” i sin trädgård. Alltså for jag ut för att jaga de första svenska äpplena. Gröna butiken hos Orelinds var mitt första ställe att leta på.

Tyvärr fanns där inga äpplen ännu… men kolla alltså … så underbara agapanthus.

Snopet tänkte jag på min egen stolthet där hemma. En något mindre Afrikas blå lilja. Fast alla har vi varit små… Underbara är de i vilket fall som helst.

Mina dotter skrattade lite åt mig när jag gjorde mig redo för att åka iväg på sightseeingturen.

-det ska bli kul, förkunnade jag, där har jag aldrig själv varit…

Det mina vänner ville se var den flyttade byn Knäbäck. De 19 små husen som byggmästare Liljedahl på 50-talet rev och flyttade 2 mil söderut till sin nuvarande plats.

Såklart känner jag mycket väl till både byggmästare Liljedahl och historien om Knäbäck. De små byar som fick rivas för att militären behövde ett större skjutfält. Trots det har jag aldrig själv vandrat in bland de här små husen och sett dem med egna ögon från det här hållet.

Eftersom priset på de flyttade husen blev alltför högt, kunde människorna att inte flytta med, utan fick bosätta sig på andra ställen. Istället blev den här lilla byn, Österlens första sommarby.

Vi avslutade med ett besök i lilla kapellet och såklart en stund vid havet.

Sedan var det dags för en slurk kaffe hemma i vår trädgård.

Och såklart hade jag fått tag på svenska äpplen.

En guidad tur, årets första äppelkaka i sällskap av härliga vänner, ja det kan inte bli så mycket bättre än så.

Dagens citat:

En människa som är framgångsrik, kunnig och uppskattad kan lätt utses till syndabock. Det stavas avundsjuka.

Om flytten av de gamla husen har jag hört både negativa och positiva röster. Såklart är det så, för ingenting är antingen svart eller vitt. Onda saker för alltid något litet gott med sig. Jag själv väljer att se det positiva i hela historien. Nu finns den unika naturen vid skjutfältet, som annars förmodligen varit skog och hus istället.

Ha det gott och kram

Annika