carlanderska

Livets karusell.

 (inlägget innehåller annonslänkar)
Hejsan.
Sådär har ni alla säkert också känt det i livet. Att jorden snurrar lite för fort någon gång. Så att man nästan tappar fotfästet och håller på att sväva ut i rymden. När saker man inte riktigt kan påverka gör att bägaren sakta, sakta håller på att tippa över.
Lite grann så har det känts för mig de senaste tre åren, och den här sommaren och hösten växlade jordklotet upp ytterligare ett snäpp.
Då när livet snurrar sådär knasigt, då gäller det att fästa blicken på ljuset där bort i tunneln och bara ta sig igenom.
Jag är förstås lite ledsen över att det inte blev någon krigsförbandsövning för mig och Johnny i höst. Skrämd av läkarens ord tog jag emot hennes sjukintyg och körde och sjukmönstrade mig på Revinge en tidig morgon.
Johnny var såklart glad som alltid, och jag var ju också glad … glad över att det verkade bli en fin helg och en riktigt spännande övning för alla mina militärkompisar.
I minnet hade jag förra årets övning, och om den kan man läsa här.
Nu när livet hade bestämt sig för att småjäklas så var det ju klart att de där två sakerna jag inte kunde ändra tid på skulle kollidera och hamna på precis samma dag.
Såklart fick Stefan sitt återbesök med foten i Göteborg på samma tid som min inmönstring. Ingenting av det gick liksom att ändra.
Det är då man tackar gud för att man har en vän!!
Alltså körde jag och Johnny på inmönstring och Stefan fick världens bästa chaufför till Göteborg.
Tack fina M♥
 (bilderna från sjukhuset har vår vän M tagit)
Nu återstår bara att se tiden ann med den där foten, och låta allt ha sin gång. Tiden får utvisa hur pass handikappande det är med en stelopererad fot…. men i smyg nynnar jag på en viss låt av Martin Ljung när jag hör honom sakta komma haltandes med sitt gips i huset…
-kapten Enben och kapten Tvåben och kapten Träben …
Dricka kvällskaffe och mysa med småhundarna det går bra, även med foten i paket.
Att alltid fokusera på det som är bra nu, att alltid tänka glada saker – annars går det inte!
Med en stor portion humor kommer man långt.
Ja, det har varit stunder då jag önskat att jag bara kunde ringa min arbetsgivare och sjukskriva mig några dagar, att lämna över arbetslivets problem åt någon annan för en stund …
Att vara egen företagare är en enorm frihet, men också en väldig mental belastning och stressande när det oväntade hela tiden händer.
Som det mesta i livet så har allt både sina fördelar och nackdelar.
Jag är tacksamt för mina kunskaper i mentala träning. Jag sluter mina ögon och andas. Lugnt och fint!
Och så ler jag!
”Snurra min jord
du får inte ge dig…”
…och kapten Bister – och kapten Buster
kapten Akter och kapten Nykter,
ja nog är det en förfärlig skock,
men sjutusen tunnor värre är dock:
Svarta Malin, Svarta Malin, Salmonellahavets fasa
Dagens citat:
Får jag presentera dig en vän som heter
Avundsjuka. Du träffar honom när allting går bra i
ditt liv. Hans bror, Skenhelig, är trevlig mot dig när
ni träffas, men snackar skit om dig bakom din rygg.
Deras syster, Patetisk, behöver delar av ditt liv för
att kunna leva själv.
Varför?
För att du representerar allt de INTE är.
Då kan du kalla på mig, och vem är jag? Jag är
Leende och jag ska förstöra deras dag!
Ett underbart citat som speglar de saker jag hatar mest. Avundsjuka, missunnsamhet och skitsnack.
När livet tuffar sig, då kan man trösta sig med att leta roliga saker på nätet… en sådan här, eller ett par av dessa mysiga, så blir jag glad… Åt Stefan köper jag den här … passar nog en jägare … men bara om jag vinner på lotteri …
Nej man blir faktiskt inte lycklig av saker, men det är allt bra roligt att önska och drömma…
Ha en fin dag, le och må väl. Kram från mig.
Annika

En weekend i Göteborg.

Hejsan
Det har nu nästan gått två hela veckor sedan jag och Stefan var i Göteborg.
En helg i Göteborg tillsammans med sin kärlek, det kan ju förstås vara alldeles fantastiskt…
Men samtidigt som vi längtat efter att den här helgen skulle komma, så ville vi nog båda att den skulle vara över så fort som möjligt.
För helgen i Göteborg innebar inte direkt nöjen och förlustelser för oss. Det var en lite komplicerad steloperation av Stefans vrist som stod på vår agenda.
Då Stefan skulle vara på operationsbordet tidigt i gryningen så fick vi bege oss de drygt trettio milen upp till Göteborg redan på kvällen före.
På gångavstånd från sjukhuset hade jag bokat det billigaste hotellrum jag kunde hitta i Göteborg. Ingen lyx och flärd direkt, men rent och fräscht och helt ok.
När Stefan duschat flera gånger med de särskilda operationssvampar vi tagit med oss, så avslutade vi kvällen i hotellets sportbar med vars en pizza, innan det var dags att krypa till kojs.
Halv sju nästa morgon gjorde vi entré på sjukhuset som skulle ta sig ann Stefans fot.
Carlanderska sjukhuset med sina fantastiska byggnader och sin proffsiga personal.
-oj, sa sköterskan när hon kikade i sina papper, det är en lång operation som väntar, så han får höra av sig till dig när han vaknat …
Jag kramade om honom och önskade lycka till.
Med vetskap om Stefans underliggande sjukdomsbild så var jag såklart ganska orolig och lite nervös. En lång narkos är alltid en risk och den vasculitsjukdom han har i botten och som påverkar hans inre organ känns lömsk och inte helt pålitlig tycker jag.
För att fördriva tiden vandrade jag runt i staden och såg Göteborg vakna till liv.
Som den förvirrade skånetös jag nu är, så yrade jag mest runt och höll på att bli både övercyklad och påkörd av spårvagnar som körde som om de stulit sina fordon.
Det kändes ändå lite tryggt att befinna sig på Skånegatan tyckte jag.
Det var en fin dag med höst i luften.
I Vasaparken blommade de sista rosorna.
På en gata kämpade räddningspersonal med en svårsläkt brand och uppe i backen satt en orädd skata och blängde på alla som passerade.
Min plan var att gå i affärer och shoppa lite kläder, men mina ben drog mig hela tiden på andra håll.
Jag hade helt enkelt ingen ro att gå i butiker när Stefan låg på operationsbordet.
Istället hamnade jag på en bänk vid den underbara näckrosdammen.
Länge strosade jag runt på stigarna i staden, i väntan på att telefonen skulle ringa…
Efter drygt sex timmar fick jag äntligen ett livstecken från min käre Stefan.
-jau e vagen nu…sluddrade han.
Såklart skyndade jag med genast tillbaka till sjukhuset.
Lättad kunde jag konstatera att så långt hade allt gått enligt planerna.
Hög som ett hus på morfin och med ett helt skrotupplag spikbleck och monteringsskruv inopererat i foten satt min käre make upp i sängen och försåg sig med god aptit av de goda lyxmackor de snälla sköterskorna serverat honom.
Ont i foten … komma här och snacka om ont i foten….haha …
(men han skulle bli annat varse…)
Att jag skulle få Stefan med mig från sjuksängen den dagen var då inte att tänka på.
Lättade över att operationen gått bra och Stefan togs om hand på bästa vis, planerade jag istället för en fartfylld kväll på Liseberg med mig själv.
Men det får ni läsa mer om i ett annat inlägg.
Dagens citat:
Vi vet inte vad
morgondagen kommer att
ge oss. Så var inte arg för
länge. Lär dig förlåta
och älska med hela ditt
hjärta. Oroa dig inte över
de människor som inte
tycker om dig. uppskatta
värdet av de människor
som älskar dig.
Njut och ha det gott.
Och gnäll inte, det finns alltid de som har det värre.
Kram Annika
Rulla till toppen