Kära Blogg
Det var en kall men otroligt vacker morgon. Vattnet i sjön var isblått. Den sista lilla blåsippan kämpade tappert i vinden på sin backe. På grusvägen vid våra tyska vänners hus, hittade vi en död mullvad. Jag tror att Wilhelm och Maria hade varit väldigt lättade om de visst att åtminstone en enda av deras förhatliga djur försvunnit. De har nämligen Gyllebos mullvadsrikaste gräsmatta.
Den här dagen skulle Peter elektriker och rörmokare Jocke komma och hjälpa oss med inkopplingar i badrummet. Istället ringde Stefan från sjukhuset. Hans hjärta klappade konstigt och inte i takt … i alla fall inte i den takt som hjärtan ska göra. Så istället fick jag ta över och vara chef för bygget ett tag. Nåja, chef och chef … vi slog alla våra kloka hjärnor ihop och gjorde det bästa av jobbet.
Nu blev det så att Stefan fick checka in där på sjukhuset för bevakning. Han begärde på ett eget rum så han skulle kunna sköta sitt företag via telefonen. Egen svit med tv fick han minsann.
Lite orolig blev jag förstås. Korpulenta herrar i övre medelåldern ska man vara rädd.
Krya på dig älskling. Vi saknar dig här hemma!
Annika, Johnny, Molly, Judith och Felix.
Dagens vackra ord:
MIN VÄN
Min vän är som barken
runt ett träd som värmer
mig som en sol under
vintern och skänker svalka
likt svalt vatten när solen
står som högst.
Han är min vän och jag är
hans.
Kram och Hejdå Bloggen
