Som små vilda barnungar.

Hejsan.
Så glada mina hundar blev den där morgonen då den första snön hade kommit.
Så galet lyckliga busade de runt med sina nosar djupt nerkörd i den härliga pudersnön.
Det var ju den där morgonen då det var den andra advent och jag var upp tidigt i ottan som alltid.
Stefan fick sova ut lite längre den här morgonen, eftersom jag tyckte att han var i lite mer behov av sin skönhetssömn än vad jag själv var. Och föresten så kvittar det hur länge jag sover för jag vaknar ändå alltid upp och ser ut som ett troll.
Alltså smög jag och hundarna oss tyst ut i gryningen. Så mysigt.
Allting var så himla vackert den här morgonen. Till och med den leriga vägen som bonden kört upp med sin traktor framstod som tjusig med ett tunt lager snö.
Hästarna vid stallet stod och blickade längtansfullt ut genom sina halvdörrar. Jag tror att de också längtade efter att få busa runt i den första snön.
Nere vid sjön var det så väldigt vackert den här morgonen. Ljuset var sådär typiskt som det är på vintern här på Österlen. Som ett stort, vackert vemod.
Några som långt ifrån var vemodiga var alla hundarna. De var gladare än på länge.
Ett ypperligt tillfälle att träna lite kvarsittning tyckte jag. Mellan alpackornas hage och hästarnas stall valde jag att utmana dem alla tre. Perfekt med en massa bra störning för bästa tänkbara träning.
-Sitt fint, stanna kvar och le stort…
Dagens citat:
Många vet hur man pratar och kritiserar;
få vet hur man lyssnar och förstår.
Så tänkvärt. Klaga och kritisera det kan vem som helst göra. Men att berömma och lyfta fram det goda som ju oftast finns i allting, det kräver lite mer.
Utmana er själv genom att se det goda i en situation som först inte verkar särskilt bra!
Ha en fin dag och tack för ni kikar in här hos mig.
Kram Annika
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top