Kära Blogg
Så var premiärdagen kommen. Den som alla jägare nog längtat efter.
Bockajakten!
Jag hade fått den stora äran att följa med ut på ett eget ”pass” med min kamera.
Det var den mest underbara augustikväll man kan önska sig. Jag blev avsläppt någonstans vid ett stengärde på Tosterups ägor. Bedårande vackert.
Jag njöt i fulla drag där jag satt i solskenet vid mitt stengärde med min lilla termoskanna och en bit kaka som tilltugg. Framför mig hade jag ”mamma rådjur” med sin tonårige son (tror jag). I en hel timme kom och gick de. Geten med sitt ganska stora kid. Jag vet att de hade uppmärksammat mig, men de saftiga betblasten lockade mer än rädslan för mig. Där och då kände jag mig ett med naturen. Magiskt!!
När jag sakta ställde mig upp och blickade bakåt, över stengärdet mot andra hållet, kunde jag på långt håll se en vacker rådjursbock. Envist stod han där hela kvällen, på behörigt avstånd från skytten i sitt jakttorn. I smyg var jag så lycklig och glad för hans skull … att han skulle få vara med om ännu en ny dag.
Sakta började det skymma och jag kunde lägga undan kameran. Istället njöt jag av den vackraste solnedgång man kan tänka sig. En måne som var full uppenbarade sig.
Som alltid när jag ser vår kära måne, går mina tankar till mina döttrar. När de var små och vi skulle vara ifrån varandra, brukade vi på kvällen titta på månen och tänka lite extra på varandra. ”Om vi kan se samma måne, då kan vi ju inte vara så långt ifrån varandra ändå” ….
Plötsligt dök det upp två jägare där på min ”ensamma” plats. Klockan var över 21.00 och det var redan ganska mörkt. Med bestämde steg styrde de sin kosa rakt mot mig och mitt lilla ställe vid busken i stengärdet. När de bara var ett stenkast från mig stannade de båda och visslade i sin lockpipa. Jag förmodar att de inte uppmärksammat mig, för i så fall var det väl väldigt oartigt att inte hälsa när det sitter en dam alldeles bredvid! Tyst som en liten mus, satt jag gömd vid busken och vågade knappt andas. Jag funderade lite på om jag skulle ställa mig upp och säga ”gokväll” med hög röst … fast jag hade nog skrämt skiten ur dem, och jag kände mig inte redo för att få två ihjälskrämda jägare på halsen.
Med högsta ISO inställt på kameran lyckades jag trots mörkret fånga de unga jägarna på bild. Snygga karlar faktiskt.
Så särskilt uthålliga var de inte, de där båda männen. Efter 20 minuter gav de upp och körde vidare.
Lite lättad över att åter vara själv fortsatte jag att njuta av den alldeles bedårande kvällen.
Jag vill tacka Kent, Linus och ja, hela familjen Berggren som så frikostigt bjuder med mig och Stefan på dessa underbara naturupplevelser. Tack ♥
Stefan ja … han satt på pass med sin bössa, omringad av stora håriga buffelliknande kossor. Men de, de är en annan historia …
Dagens tänkvärda citat.
Människor tar olika vägar för att söka självförverkligande och lycka.
Bara därför att de inte är på din väg betyder det inte att de har gått vilse.
Kram och Hejdå Bloggen
P.s. Vad det gäller jaktlyckan – så gick det väl bättre i fjor (beroende på vems sida man ser det från förstås)
Mer om förra årets jakt kan man läsa här http://gylleboannika.blogg.se/2015/august/jaktpremiar-och-med-sinnena-pa-helspann-2.html