Kära Blogg
Det var en strålande dag. Som alltid njöt jag och hundarna av vår tur runt sjön.
När vi kom hem från vår tur fick hundarna vars ett litet tuggben som alltid. Molly som normalt vaktar sitt ben med livet som insats, la det bara på golvet och försvann. En kort stund senare upptäckte jag den lilla hunden i ett väldigt dåligt skick. Nerkräkt och ynklig. Envist stod hon sedan vid Stefans säng på två ben och ville upp. Jag tog bort henne, men hon envisades. Dit upp ville hon.
Jag undersöte henne lite och kunde konstatera att hon andades väldigt tungt, som om hon hade starka smärtor och knip i magen. Hon nästan stönade.
Det blev en färd till veterinären. Där piggade hon på sig lite när hon fick sitta sidan om en kattunge i väntrummet. Tant veterinär hittade inget mer än en öm punkt i hennes mage. Röntgen visade inte heller något.
Vi blev 1.700 kronor fattigare, det var allt …
Tack till dig Andréa, som hörde av dig trots att jag vet att du ”har röven full” där borta i Kanada.
I skrivande stund är lilla Molly i stort sett som vanligt igen.
Varje år är min arbetsbörda lite lagom lugn och behaglig de första veckorna efter semestern.
Jag har mest slappat och njutit. Jag blev inte riktigt färdig med det i går, så jag tror att jag fortsätter idag.
Nu håller jag tummarna för att min lilla söta Molly kryar på sig riktigt och det bara har varit en fis på tvären.
Dagens ord är till min fina, lilla hund:
Om jag kunde sträcka mig upp och fånga en stjärna för varje gång du fick mig att le,
skulle hela vintergatan ligga i min hand.
Kram och Hejdå Bloggen
