Hejsan.
Efter nästan exakt fyrtio år, så var jag tillbaka på den här sagolikt vackra platsen.
På en skylt står det att den här platsen heter Tockabjär. När jag var en ung tonårstös, så minns jag bara att vi ungdomar kallade det för ”killerna”. Hit tog vi oss för att träffas, grilla och göra allt sånt som tonåringar gillar att göra. Många av pågarna körde moppe och vi töser fick åka med.
Förra gången jag var här, satt jag på en Puch Dakota, bakom en finnig 16-års grabb. Nu, 40 år senare vandrar jag här med min stelbente make och mina två små hundar i koppel.
I min ryggsäck hade jag nu smörgåsar och en termos med varm choklad. Då, för 40 år sen, hade jag nog en burk i handen, förmodligen det som kallades mellanöl… eller nej, jag gillade ju inte öl på den tiden… Ganska säkert var det en enkel vit tandläkarmugg i plast jag höll i handen. Innehållande en häxblandning – en ärligt stulen mix av sprit, från någon icke ont anande förälder.
Det är märkligt med minnet. Jag kan inte säga att jag varit på den här platsen särskilt många gånger som ung. Men i min hjärna har jag aldrig kunnat glömma dess skönhet.
Så förra helgen packade jag med mig min ”lille” gubbe, hundarna och en ryggsäck med förnödenheter och gav mig tillbaka hit.
Jag har inte särskilt bra koll på vilken vandringsled man går för att komma till den här fina platsen. Kanske heter den ”Backaleden”?? I vilket fall som helst så börjar den i skogen vid Brösarps idrottsplats och går över stora vägen, in i skogen.
Vandringsleden är uppmärkt med gula ringar runt träden, och jag tror att om man följer den så kommer man fram till Vantalängan så småningom.
Vårt mål för dagen var den grillplats jag hade i minnet och den lilla bro jag kom ihåg att vi gick på, där vid ”Killerna”.
Det kändes så konstigt när vi kom fram till platsen… Det är inte ofta saker ser ut som man minns dem, men här var det alldeles precis sig likt tyckte jag. Vattenkällan var förstås numera utmärkt med en skylt, så törstiga vandrare kunde avnjuta det friska goda källvattnet.
Vi fortsatte en bit bort mot grillplatsen där vi pausade och åt vår medhavda matsäck. Solen kikade fram och värmde skönt. Stefan hade mest ögon för vildsvinsspår, medan jag drömde mig bakåt i tiden.
Med tanke på Stefans stelopererade fot svängde vi av ifrån leden och tog asfaltsvägen hem. Vi passerade min gamla kära skola och sen bar färden vidare mot nya mål.
Dagens citat:
Du har inte slösat din tid – du har samlat erfarenheter.
Ha en fin dag och kram
Annika
