Joel 20 år

Mina dagar har varit fyllda med arbete.

Jag gillar att arbeta med papper, siffror och pengar, eftersom jag är bra på det. Fast ofta önskar jag att jag stått på mig när jag var ung och själv valt någon roligare utbildning. Något lustfyllt. Något med djur eller natur. Något där man fick lite mer bekräftelse och fick göra saker som skänkte glädje. Redan på gymnasiet märkte jag att jag var ”malplacerad” i min klass. Jag kunde aldrig riktigt känna att jag trivdes tillsammans med alla de andra i klassen. De klädde sig som små damer i pumps och herrar med lammullströjor. Fint pratade de också. Kristianstadsdialekt. Själv bar jag ryggsäck och anorak och när jag pratade på min breda Österlenska stannade alla upp och stirrade på mig …

I mitt arbete är det inte så att någon kommer och klappar mig på axeln och säger: ”så fint du satt in alla papper i bokstavsordning” eller ”vilka ordentliga fakturor du gör”, ”vilken fin ordning du har på gemen”…. Nej, i mitt jobb märks det bara om något blir fel. Såklart skänker det en viss tillfredsställelse när allting balanserar och saldona i bokföringen stämmer. Fast egentligen är det för att motsatsen är förenat med undergång och så mycket mer arbete …

Genom åren har jag lärt mig att ”fuska”. Vissa saker gör jag inte så noga längre. Papper som ingen någonsin frågar efter, lägger jag bara undan i en låda, huller om buller, ett knep jag tog till redan på XL-tiden. Andra papper som kan användas som bevis på att jag gjort rätt, de sparar jag alltid, även om det inte är nödvändigt.

Kanske är det därför jag trivs så bra i min älskade skog. Där går det alltid att andas lite lättare. Det känns lite enklare att leva där helt enkelt.