Hejsan.
Det var för någon vecka sedan som jag och hunden Johnny njöt av en helt underbar höstmorgon i Drakamöllans naturreservat.
Det var ett underbart ljus och jag var extra glad att jag valt att konka med mig den stora kameran den här morgonen. Den är tung, men ibland är det mödan värt.
I början av vandringsleden stod en hel flock får och drack girigt i sig av vattnet från den lilla dammen. Bilderna jag fångade av dem blev magiska, det såg jag direkt. Det liksom kändes i fingret när jag satte det på avtryckaren och sakta tryckte av bild efter bild. Ljuset och färgerna var så fina och alla fåren speglade sig tjusigt i det stilla vattnet. Ibland bara vet man att man tagit kanonbilder innan man faktiskt ser dem och får det bekräftat. Det här var en sådan gång…
Som ni ser så finns inte skymten av minsta lilla fårskalle på mina bilder.
Nej, jag råkade av misstag radera precis alla bilder som fanns i min kamera när jag kom hem. Man kan lugnt säga att jag fick en släng av hjärnsläpp och kortslutning på samma gång, då jag plötsligt bara fick för mig att jag skulle formatera lite minneskort här hemma.
Attans tänkte jag för mig själv…. fast jag kan väl åka dit nästa morgon och fotografera de där fåren vid vattenhålet en gång till. Det skulle väl inte vara så omöjligt resonerade jag. Vädret skulle hålla i sig, så ljuset borde bli detsamma.
Omöjligt var precis just vad det var.
Snopen parkerade jag nästa morgon sidan om en stor djurtransport där alla fåren höll på att lastas in för vidare transport till … fårhimmeln. Nej, det blev inte fler chanser, varken för mig eller de där fåren.
Ibland får man helt enkelt ingen andra chans!
Jag och Johnny fick åtminstone ytterligare en underbar höstvandring i det natursköna området, och det var ju inte fy skam.
Dagens citat:
När vi dör ska vi alla vila i frid. MEN … varför lever vi inte i frid, medan vi lever?
Lärdom: formatera inte minneskorten på kameran förrän bilderna är sparade på datorn… ”mitt ålahue”
Kram Annika
