Högt upp i det blå.

Hejsan.
En kväll i veckan kom det en helikopter till vår lilla sommarby här på Österlen.
De som ville fick mot betalning åka en kort men intensiv tur över vårt älskade Gyllebo.
Vi samlades vid pumphuset för att invänta flygmaskinen.
 
Det var jag och min yngsta dotter Emmy som var sugna på en tur upp i det blå. Stefan hängde med mest för att titta på..
Så var det såklart en massa andra Gyllebobor som också ville vara med på kvällens evenemang.
 
Ett bra tag stod vi där i kvällssolen och väntade. En del började bli otåliga och undrade om det verkligen skulle bli någon helikopteråkning av… men så kom det plötsligt en ung kille…
Jag tyckte först att det såg ut som en hårdrockille eller kanske någon medlem ut Sex Pistols. Fast det var en grabb som utlovade att helkoptern minsann var på väg från Baskehållet och inom kort skulle anlända hit till oss.
Så vi fortsatte tålmodigt att vänta.
 
 
Det gick alls ingen nöd på oss där vi väntade i kvällssolen. Det var en underbar sommarkväll och egentligen tyckte jag att det var ganska mysigt att få småprata med mina grannar och lära känna dem lite bättre.
 
 
Det var gamla och unga, tvåbenta och fyrbenta som kom för att åka en sväng eller helt enkelt bara av nyfikenhet och för att titta…. ja de fyrbenta fick såklart inte åka med upp i luften.
Alla väntade vi ivrigt.
 
Till sist hördes det surr i skyn bort mot Baskemöllahållet. 
Där kom luftfarkosten vi alla väntade på.
 
Sedan fick vi dela in oss i lagom gäng på fem, sex personer.
Turen var över innan man hann blinka, men alla såg så glada och nöjda ut när de åter stod på marken.
 
Precis innan det var min och min dotters tur att flyga upp i luften var det dags för bränslepåfyllning.
I hemlighet var jag lite extra glad fördet … det hade varit lite trist att få soppatorsk och kanske behöva hoppa i Gyllebosjön för att rädda livhanken.
 
 
Så var stunden då inne. Betalning och hörselkåpor på.
Nu kör vi!!
 
Det var inte lätt att hinna fota så mycket på den korta lilla turen, men några bilder blev det…
 
 
Tiden går fort när man har roligt …
… ja, man hann liksom inte blinka förrän vi stod på marken igen.
 
Några sista bilder innan det var tid att ratta hemåt igen.
 
 
Jag tyckte att det var ett verkligt trevlig initiativ. Kanske var det inte själva helikopteråkningen som var det väsentliga, utan det faktum att vi alla samlades lite enkelt och fick träffas.
Jag hoppas att det kommer fler tillfälle att göra något ihop.
Kanske, kanske kan vi göra det till en tradition att samlas … inte för att flyga i luften, utan bara för att träffas i alla enkelhet med benen på jorden …
 
Dagens citat:
 
Ingen av oss kommer
ändå härifrån levande,
så sluta att hålla
tillbaka dig själv.
Njut av maten.
Promenera i solen.
Bada i havet.
Flyg helikopter.
Berätta vad du döljer
i ditt hjärta.
Var galen.
Var snäll.
Var levande.
Det finns inte tid
för någonting annat.
 
Kram på er alla
Annika
 
 
 
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen