Du fattas oss, bror/svåger Thomas.

Hejsan.

Aldrig kunde vi väl tro att vi skulle samlas här så fort igen.  I vackra Mellby kyrka för att ta ett tungt avsked. Ett farväl av Stefans storebror och min svåger, Thomas.

Att inom ett år behöva ta avsked av ännu en familjemedlem det är smärtsamt och ledsamt.

När tre bröder plötsligt bara blir två – det är så sorligt.

Tänk om vi då anat, då när vi tog avsked av svärmor Karin, att bilden jag tog på bröderna vid kistan, förmodligen blev det sista fotot på dem alla tre tillsammans. Ja tänk om vi då anat… ♥

Precis som när svärmor Karin begravdes för ungefär 10 månader sedan, så var det som om Moder Jord firade någonting väldigt stort den här dagen. Solen, som vi knappt sett på hela vintern, den lyste med sitt varmaste sken. En stark solstråle letade sig in genom kyrkans stora fönster och lyste upp precis den bänkraden som vi satt på.

Över alla de underbara blommorna vid kistan dansade en ganska stor tjock fluga omkring. Från den ena blomman till den andra flög den, och med all den vackra musik som begravningsgudstjänsten bjöd på, så trodde nog flugan att den också hamnat i himmelriket.

Thomas var en välkänd Kiviksgrabb. Han var så levnadsglad och omtyckt. En person som nu lämnar ett stort tomrum efter sig, både hos sina närmaste, men också hos alla vännerna på Kivik. Kivik har liksom blivit väldigt mycket fattigare med en gång. Thomas, åhhh Thomas vad du fattas oss nu.

När Mats efter begravningen hissade flaggan i topp vid Kiviks vackra räddningsstation, då tror jag nog att Thomas satt någonstans ovanför våra huvud och skrattade, för just skrattet det hade han alltid så nära till hands, fine Thomas.

Det händer något med naturen
när en människa dör
Träden
som sett oss födas
stillnar och förtätas i sin grönska
De minns oss
i sina årsringar
Gräset
som böjt sig under våra fötter
reser sig
segervisst i sin tystnad
När en människa dör
flyttar hon in
i träden och i gräset.
Därför susar det alltid av liv
när vinden går genom träden
och får gräset att viska.

”Country roads, take me home, To the place I belong” sjöng dottern Jenny med sin klaraste röst på din begravning Thomas.

Jag kan när jag vill se stoltheten och glittret i Thomas ögon, när han en sommardag för några år sedan var med sin bil hos oss i Gyllebo. Han spelade upp just den låten från bilens stereo för mig och Stefan, innan han skulle köra vidare. Med en stolthet som bara en pappa kan ha, sa han; det är min Jenny som sjunger!!

 

Tack J och J för en så fin minnesstund♥

Var rädda om er och kram från mig, Annika