Ett tungt men vackert farväl.

Hej.

I den vackraste sensommartiden, då när tröskorna hördes bullra på avstånd över hela vårt kära Österlen – då var det dags för ännu ett tungt och tårfyllt farväl…

Min pappa Kurts älskade lillasyster och min allra finaste faster Berith.

Berith – du som hade det största hjärtat av alla. Ett hjärta som alltid hade plats för alla och envar ♥ Du hade alltid så nära till skratt och du hade en underbar humor.

I förra veckan samlades vi i Stiby kyrka för att ta ett sista farväl, och såklart var kyrkan fylld av de vackraste blommor.

Efteråt samlades vi till en minnesstund på den vackra askgravplatsen. Solen strålade och våra lågmälda samtal ackompanjerades passande nog av böndernas jordbruksmaskiner runt omkring.

Att hon kommer bli väl mottagen där uppe i himlen, ja det råder det inga som helst tvivel om. Åtminstone tror jag att en storebror kommer  stå redo med öppen famn…

(foto ovan: L. Olsson)

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som bereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du någon vid din sida säga “Nu har hon lämnat oss”

Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och tillslut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg på stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.