Kära Blogg
Äntligen, äntligen är hon på väg hem. Min söta, goa dotter, Andréa. Jag har de senaste dagarna fått ett par sms med en del olika information om den stundande hemkomsten. Med hemkomst menas att hon alltså inte kommer hem hit, utan hon kommer till Danmark och stannar där en vecka ytterligare ungefär.
Lite paff blev jag när hon skrev att hon skulle flyga till LA. För mig kändes det som det var på helt fel håll hon tänkte åka för att komma hem, men när man är på Fiji, så spelar det tydligen ingen roll vilket håll om jordklotet man väljer för att komma hem.
Det viktigaste är att hon kommer hem.
Jag är så oerhört glad att jag valde att åka och träffa henne några veckor på Bali och särskilt glad är jag över vårt fantastiska äventyr på Komodo. Våra strapatser är fantastiska minne för livet.
Välkommen hem min söta tös.
Så är jag lite deppig…. Ja deppig och deppig … det är jag väl egentligen inte, för jag är på det stora hela ganska glad av mig. Fast lite dyster är jag allt när jag glor på platsen där min älskade ”Mose brinnande buske” brukar växa upp. Jag inser att det inte kommer att komma upp någon buske där i år. Jag kan inte förstå vad som tagit åt buskskrället. Den har alltid varit så fräsch och frodig, men i år totalvägrar den.
Men man ska inte springa och hänga läpp för ett enda misslyckande och en buske som inte vill bruka allvar. Det finns så mycket annat som är helt underbart just nu. Både odlade blommor och alla de vilda runt om här i Gyllebo. Här kommer en bildkavalkad, så håll till godo med dagens fotoskörd.
En blomma i min trädgård som jag är speciellt fäst vid är en vacker … ja, nu har jag glömt namnet på den, men den har en helt bedårande färg. Den har jag fått av min syster Görel en gång för ganska länge sedan. Kanske heter den Iris …?
Jag är inte så väldigt noga med det här med ”bäst före datum”. Oftast håller maten betydligt längre än vad som står på förpackningen, och jag litar mer på mitt smak och luktsinne istället. Idag när jag skulle göra en smarrig potatisgratäng till kvällsmat blev jag faktiskt ganska besviken. Osten jag tänkte använda i gratängen såg verkligen inte aptitlig ut, trots att den enligt förpackningen skulle vara fullt ätlig ytterligare några dagar.
Mögelost på riktigt alltså.
Jag har bakat en tårtbotten idag!
Jag har världens bästa recept på en sockerkaksbotten till tårtor. Jag har gjort den tusentals gånger och jag misslyckas aldrig med den … trodde jag ända tills idag.
Så som den såg ut idag när den var klar, så brukar den aldrig se ut. Jag får helt enkelt se om det går att göra något av den, eller jag ska ge det hela en chans till, och hålla tummarna för bättre lycka nästa gång.
Jag såg hur Stefan hängde med huvudet när han fick syn på eländet. Han förväntar sig nog en lite trevligare tårta på sin dag.
Med en bild från morgonens springtur önskar jag alla en mysig kväll, och när jag laddat klart tror jag att det får bli ett nytt försök med bakningen.
Hejdå Bloggen
