Bara havet och jag.

Hejsan.

En kväll när Stefan var i Småland och jagade, så passade jag på att njuta av en ensam vandring vid havet.

Att vara helt ensam vid havet är en så mäktig känsla tycker jag, som den bästa friheten i världen. Just den här kvällen var jag helt själv, om man nu inte räknar med den ensamma surfaren långt ute i vattnet.

De förstås, helt ensam var jag ju ändå inte riktigt, för vid min sida sprang mina två små hundar glatt skällande omkring.

I sanden vid trappan låg en liten försvarslös snok. Den var så liten, inte mycket större än ett grovt skosnöre. Den såg mest ut att ha problem med sand i munnen, och det var som om den kört fast i det mjuka underlaget med sin lilla kropp.

Det såg verkligen ut som om den behövde hjälp, och när jag stack fram en liten pinne så ringlande den sig tacksamt upp på den och blev glatt ivägburen till gräskanten där den såg ut att trivas betydligt bättre.

Vinden var frisk och på havet gick härliga vågor.

Vi vandrade bort till Stenshuvud, innan vi vände tillbaka igen. I bäckens friska vatten drack hundarna girigt var gång vi passerade den steniga mynningen. Jag tror egentligen inte att de var särskilt törstiga, utan det var nog mest för att de tyckte att det var roligt att dricka bland alla stenar.

Skymningen föll sakta över den underbart vackra lilla stranden, och jag ville knappt åka hem den där kvällen. Men allting har ju ett slut, även härlig kvällar vid havet.

Dagens citat:

Sommaren går mot sitt slut, hösten kommer, och den som skulle vilja ha det på något annat sätt skulle haft högvatten och fullmåne varenda kväll.

Jag älskar att hösten är här och allting stillar sig en smula.

Ha det fint och kram

Annika