Hejsan.
Ja, det där uttrycket ”att himlen alltid är blå bakom molnen”, det blev så tydligt den där kvällen då jag och hunden Johnny vandrade vid Knäbäckshusens strand.
När jag körde hemifrån så strålade en glad sol över Gyllebo. Men redan i Rörum tätnade molnen.
Över Rörums kyrka och över Mandelmanns lilla ensamma träd tornade de tjocka, gråa molnen hotfullt upp sig.
-vi klarar oss nog torrskodda, tänkte jag för mig själv, när jag vandrade nerför backen mot havet…
Men tji fick jag …
Vi hade inte mer än hunnit ner på stranden förrän ett tätt regn var över oss. Färgerna bleknade och vyn bort över Vik blev alldeles dimmig. Så vackert på sitt eget lilla vis. Jag drog kapuschongen över huvudet medan Johnny såg ut att njuta för fulla muggar.
I den våta sanden hoppade en liten stackars skadad svala. För ett ögonblick funderade jag på hur jag skulle kunna göra dess lidande kort … Men nej, Jag klarade helt enkelt inte att ta livet av det arma djuret.
Smått sorgsen vandrade vi vidare i det ljumma regnet. På himlen hade en svag regnbåge börjat framträda.
Framme vid Rörumsbäckens mynning började regnet så sakta avta en smula. Johnny flåsade på vid min sida, lycklig över att få vara med på ännu en liten tur.
Dagens citat:
Alla tårar är inte ledsna, och alla leende är inte glada.
Men ett leende kan aldrig någonsin skada.
Kram Annika
