Ankorna och en svag mormor.

Hejsan.

När man har ett barnbarn på besök då duger det inte att ligga för ankare inte.

Trots att jag kände mig både knäsvag och en smula yr i hjärnkontoret, så kunde det inte hjälpas, när Scott kom så var det bara att bita ihop och hänga med på hans önskemål. ”Åka vagn”, beordrade han bestämt när frukosten var avklarad.

Som tur var, så var Moffar Ginko hemma och kunde följa med oss. När jag plockade fram höstens nya sköna ”Skrota-hemma-i-Gyllebo-jackor” som jag köpt på Engelson, så utropade Scott ett högt woooowww!, när han förstod att vi alla tre skulle vara på pricken likadana. Så med känslan av att vara ett gäng löjligstämplade husvagnsägare så  gav vi oss ut i det underbara höstvädret.

Efter att vi stannat och pratat en stund med grannens katt fortsatte vi ner till båtbryggan.

Vid badplatsen sjönk jag själv ner på en av bänkarna. Med svaga ben och en rännil svett som letade sig nerför min rygg njöt jag av en god stund i solen.

Badankorna kom sättande nästan med en gång och verkade överlyckliga över att någon kanske hade något gott med sig åt dem.

Det sägs ju att man ska undvika att mata dem med bröd, som lär vara för näringsfattig kost för änder. Fast nästa gång kan vi nog ändå ta med oss någon liten brödskalk, lite havregryn och sallad. Huvudsaken är att det inte blir någon vana. Åtminstone har jag läst det på Google.

Vi längtar tills nästa gång, både vi och ankorna, tror jag.

Dagens citat:

Varit har varit. Då är då. Men nu är nu. Älska, ge, bry dig om – idag!

Haha, och självklart inser jag att Scott inte kommer att tycka att det är fullt lika kul med likadana jackor som mormor och morfar då han fyller 15 år. Men det är då det. Var tid har sitt.

Kram Annika