Kära Blogg.
Idag har jag haft ett möte direkt på morgonen. Det handlade om jobbet, så jag fick skärpa till mig lite och se något mer anständig ut än normalt. Man kan ju inte gå och såsa i svettiga joggingkläder eller, ännu värre, sin gosiga flanellpyjamas. Man blir liksom inte tagen på lika stort allvar då. Johnny däremot, han låg i sin favoritställning med hela härligheten upp i luften.
Nästan varje dag tränar jag mental träning. Det tar 15 minuter och är riktigt skönt och välgörande för kropp och själ. Jag har gjort det i 1,5 år nu. Jag tror att varenda människa skulle må bra av att göra det. Oftast sitter jag i mitt lilla orangeri, tänder alltid en rökelse och bara finns till. Jag har bestämt mig för att oavsett vad som händer under tiden jag sitter där, så kvittar det. Inget får störa. Om så själve Zlatan knackar på dörren, så får han allt vänta tills jag är klar.
I dag när jag gjorde mig redo för en stunds avkoppling, fick jag syn på hur mycket min lagerbladsbuske vuxit. Den liksom riktigt skrek ”kalops” åt mig. Så det får nog bli det till middag en dag.
Jag hade tänkt att fixa gräsklippningen i eftermiddags när kontoret stängde för dagen. Efter att ha dragit i det sabla snöret till min röda Klippo tusentals gånger gav jag upp. Jag brukar vara ganska envis och lyckas nästan alltid få igång skrället, men idag var det som förgjort. Så det fick bli lite annat trädgårdpyssel. Något förgrömmat småkryp har börjat äta på mina penséer, och rätt som jag stod där och blängde fick jag allt syn på honom. Ganska vackert småkryp … istället för insektssprayet blev det kameran jag hämtade. Lyckliga småkryp!
Kvällsmaten fick bli lite vad köket förmådde. Torsdagar är ofta likadan, det ekar både i skafferi, kylskåp och huvud, men Stefan älskar korv i alla dess former, så korv och stekt ägg fick det bli och det är inte fy skam.
Min andra paparazzibild som bloggare blev det också efter maten … Han e ju för go den pågen liksom.
Nu ska jag gå och umgås med Emmy tills hon ska börja sitt nattpass. Hon bara jobbar och jobbar och jobbar den tösen… Man vet ju aldrig när hon dyker upp i Gyllebo nästa gång, så det gäller att passa på. Hej då Bloggen, vi ses en annan dag.