Verkeån

Blått.

Hejsan.

Vackert. Så himla blått vatten!

Det var den där fina söndagsmorgonen, då jag och Stefan vandrade vid Haväng och vid Verkeåns mynning. Både havet och vattnet i ån var så fint. Inte bara vått, utan så otroligt blått.

De senaste månaderna så har jag nästan trott att det varit något fel på min kamera. Bilderna har sett så gråa, matta och färglösa ut. Jag har tänkt att kameraskrället nog börjat bli uppsliten och inte orkar fånga upp klara färger längre. Som om tekniken varit på väg åt det gamla svartvita hållet igen.

Som tur var så återskapade min kamera de blå färgerna precis som de såg ut i verkligheten den här dagen. Himmel och hav, så otroligt vackert.

Min käre Stefan hade mest intresse av vad det var för fartyg som låg långt ute i horisonten. Jag tror inte att han la märke till vilka färger naturen klätt sig i för dagen. De små hundarna sprang lyckliga omkring och snusade på allt, och jag… jag bara njöt!

När mina fingrar var stelfrusna och öronsnibbarna isade olycksbådande, vände vi solrusiga åter mot vår bil och susade iväg på andra äventyr.

Dagens citat:

Hela människans liv är blott en punkt i tiden. Låt oss därför njuta av det medan det varar, och inte slösa bort det utan något syfte.

Må gott och kram från mig.

Annika

Vackra skjutfält.

Hejsan.

Vackra Ravlunda skjutfält. Militärernas stora fantastiska fält ut mot havet. En plats som jag älskar så mycket.

Till skillnad från många andra så älskar jag det faktum att platsen tillhör försvarsmakten. För vem hade ägt allt det vidunderligt sköna annars? Kanske hade hela fältet varit exploaterat med privata lyxvillor då …. Huhhh hemska tanke.

Som hemvärnssoldat har jag sett dagen gry här förut. Fast då har fokus såklart varit på fiender och strid med ett skarpladdat vapen vid min höft. Motstridiga känslor som ett brett spann från det fulaste fula till det vackraste vackra.  Jag lägger alltid märke till platsens skönhet, oavsett vilken roll jag har. Det där sitter liksom etsat i hjärtat.

Jag stannade min bil precis innanför militärernas grind. Sakta vandrade jag ner på den lilla väg som leder till de två ålabodarna. Den ena tror jag är Lövdalens ålabod och den andra kallas kanske rätt och slätt för Havängsboden. Vackra är de åtminstone!

Med ett vigt skutt hoppade jag över en grind och strosade ner mot Havängsdösen. Ja vigt och vigt … sanningen är väl att jag mer klättrade lite klumpigt över.

Långt borta såg jag en man komma gående med ett fiskespö på ryggen. Rätt som han gick så låg han sprattlandes på marken. Gryningsfrosten hade gjort bräderna hala som ålar och är man inte försiktig så står man lätt på näsan.

Såklart gick jag dit för att se så ifall någon hjälpaktion var nödvändig. Mannen var oskadd, trevlig och pratglad. En lång stund stod vi och samspråkade, mest om hur smärtsamt vackert allting var den där morgonen.

När den första solstrimman kikade fram borta i horisonten så önskade jag min nyfunne vän god fiskelycka och strövade vidare.

Det är få ställen som en soluppgång är så vacker och rofylld som just vid Verkeåns mynning. Ljudet av ån som forsar ut i havet blir som ett vackert ackompanjemang till solens skådespel.

När jag vandrade bort från ån och ut över fältet kunde jag höra vårens första lärka. Jag njöt med alla mina sinnen och tackade mig själv för att jag gett mig den här stunden.

Dagens citat:

Fokusera på det du kan göra något åt. Livet är för kort för att ödsla tid och kraft på det andra.

Ha en riktigt fin dag och ta en liten stund och njut av något vackert och av att finnas till.

Kram Annika

 

Scroll to Top