Kära Blogg
Våra svalor är tillbaka hos oss. Den här sommaren har de byggt sig ett annat bo på andra sidan huset. Det ser ut som om de bara har två ungar. Det är förmodligen små pojkar, det syns tydligt, så som de gapar och går på efter mat.
Jag jobbade på med alla papper som tycks dränka mitt skrivbord just nu. Stefan vintersäkrade papptaket på ”uterummet” genom att tjära det rejält. Är man husägare, finns alltid något att göra.
Äntligen hade jag fått en tid hos en ögondoktor. Eftersom jag har en ögonsjukdom som heter glaukom är det viktigt att ta ögondroppar varje dag.
Doktorn i Lund ville tydligen inte ha mig där mer, trots att de lovat att kalla mig i våras. Men nu jäklar hade jag lyckats tvinga mig på en ögondoktor i Simrishamn. Med långa tiggarebrev, som de kallar egenremiss, var jag nu välkommen.
Utan mina linser är jag i det närmaste nästan blind. Min familj har alltid busat och varit lite taskiga när de vet att jag inte kan se. Stefan är inte ett dugg bättre. Den här dagen när jag halvblind traskade mot den suddiga sjukhusingången, viskade han: – men titta där sitter ju din gamla arbetskompis Tommy. Glad i hågen gastade jag: – HEEEEJ TOOOOOOMMY. …. Det var inte Tommy, det var bara någon med samma kroppsform! Den främmade gubben på bänken trodde nog jag var en galen och sinnesjuk kvinna som man skulle undvika ögonkontakt med och akta sig för. Stefan skrattade sedan åt sitt elaka skämt hela eftermiddagen. Skratta bäst som skratta sist!
Från Kanada kom en bild från min hårt arbetande lilla tös. Var rädd om dig gumman, och du, det här är inget råd, det är en uppmaning!
Hallonpaj till kvällskaffet.
Dagens citat:
Fördelen med att vara Tant är att jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Kram och Hejdå Bloggen