Kära Blogg
Dagen startade med en strålande sol. Så underbart härligt. Jag och hundarna skulle kunna vandrat där i skogen precis hela dagen, men plikten kallade. På kontoret väntade papper i massor.
På eftermiddagen hade jag en tid hos min osteopat Lisa på idrottsmedicinskt centrum. Fantastiska Lisa!! Hon tittade på min kropp ungefär som en klump lera. Hon konstaterade att något på ena sidan var ”för kort”. Hon tänjde försiktigt, gick några steg tillbaka, tänjde lite till och sa förnöjt ”sådär ja”. I två timmar jobbade hon och jag på med min muskler. Hon grävde sig försiktigt djupt in till muskler inne i magen, bakom alla tarmar. När hon masserade dem kände jag en strålande smärta ner i ljumsken där jag brukar få ont. Hon hittade muskler i bäckenbotten som jag knappt visste fanns. Hon visade mig små, små enkla övningar som skulle hjälpa. Hon hade namn på allt och mitt hopp återvände sakta men säkert. Det här ska jag förbaske mig bli bra ifrån.
Samtidigt hade jag dagen innan skrivet ett mail till en underbar läkare med högt inflytande i vården och väldigt känd via media, han hade lovat hjälpa mig med de rätta kontakterna. Livet ser med ens betydligt ljusare ut! Det hjälper liksom bara att veta att man har livlinor att ta till när det behövs.
På hemvägen från Malmö fick jag känna på hur det var att vara storstadpendlare. I snigelfart rullade jag fram på motorvägen med sikte på trygga, lugna Gyllebo.
På snapchatt fick jag bilder från min älskade tös Amanda. Hon hade haft fantasisminkning på sin utbildning och jag tycker hon gjort en alldeles fantastisk fiskutstyrsel. En liten söt och lite trumpen torsk.
Dagens kloka ord:
Det är skillnad på att ge upp och veta när man fått nog.
Kram och Hejdå Bloggen.
