När någon äntligen lyssnar.

Kära Blogg
Våren har äntligen kommit. Meterologerna har nu bestämt att det verkligen är vår i Skåne.
Den här dagen träffade jag människor som sett och hört olika härliga vårtecken. Min granne hade till exempel sett ramslök vid sjön och vår käre snickare Pelle, hade hört tranorna i Baskemölla.
Det är bara så ljuvligt, vilken underbar tid vi nu går till mötes.
 
 
Så var det äntligen tid för mig att få komma till den där doktorn som jag väntat på i en tredjedels år nu.
Han ursäktade sig eftersom han var en halvtimme sen. Jag tröstade med att jag redan väntat i fyra månader, så det var liksom inte så farligt med en halvtimme i väntrummet då.
En fantastisk överläkare som ingav stort förtroende. Han kunde inte heller ge mig något svar på vad som höll på att hända i min kropp och som krånglat de senaste åren…. Något är fel, jag vet det, sånt känner man. Men jag har aldrig varit direkt orolig över min hälsa förut …. inte förrän idag … Mina provsvar var ganska ok, men mitt blodtryck, som alltid varit lågt, var nu skyhögt och långt ifrån normalt. Konstigt och oförklarligt. Egentligen hade jag själv kunnat gissa mig till det, eftersom det liksom har känts i hela huvudet och brummat och rungat som en lastbil på tomgång inne i mitt huvud.
Den där reumatikermedicinen ska nu kastas och ersättas med hederligt knark. Nya undersökningar ska göras. Buken ska scannas, bentäthet ska kontrolleras …  
Allt blir nog bra tillslut, och tills dess krigar jag på som förut.
 
När jag kom hem från lasarettet såg det ut som om Stefan också haft ett mindre krig här hemma. Jag började nästan misstänka att han har en hemlig böjelse för rivningsarbete och förödelse. Nu hade han gett sig på väggen mellan bastun och klädkammaren. Mitt i rivningsmassorna sprang två gråa hundar glatt omkring. Molly och Johnny fulla med gipsdamm. Det lär dröja innan det är lönt att vårstäda här på Dodevägen …
 
 
Det har varit mycket fokus på äldsta dottern den senaste tiden. Med all rätt, det är hon mer än välförtjänt av. Men såklart följer jag stolt som en tupp, hennes två yngre systrar också i deras vardag.
Underbara lilla ”kämparamanda” , som nu har påbörjat sin praktiska del på hudterapeututbildningen, har nästan osannolikt stressigt just nu. Hon pendlar till Malmö varevigaste dag och kämpar på utan rast och vila. Arbetsmiljölagen hade inte godkännt det där schemat, det är jag övertygad om.
Äventyremmy sitter fortfarande fast i ödemarken någonstans i Australien och mjölkar sina 600 kossor, tidigar morrnar och sena kvällar. En månad till sedan drar hon och kompisen Matilda vidare i världen.
 
Jag älskar er töser!
//mamma ♥
 
(lovligt lånade bilder)
 
Dagens kloka ord:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i era bröst.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.
Våga vara lycklig, Tillåt er själv att vara det.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top