Hejsan.
Den 1 maj 1988 är en dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Då när klockan var fem i åtta på morgonen så tittade hon ut, vår förstfödda lilla prinsessa. En liten tjej som vi trodde skulle vara en liten, spinkig, ljushårig bebis och som skulle passa till att heta Linn …
Det blev något mycket bättre, det blev en svarthårig liten knubbig tjockis som fick namnet Andréa!
När jag var gravid med Andréa så var det inte som det är nu för tiden, att man gläder sig, förbereder sig och har stora babyshowerparty. Nej, då var det otur att köpa saker i förväg och man skulle för allt i världen inte ta ut någon glädje i förskott ifall något gick snett. Som om alltihopa bara skulle gå tillbaka och försvinna i glömska då.
När jag blev mamma för första gången hade jag nästan inte köpt en enda sak. En barnvagn var beställd, men att ta hem den var inte att tänka på, det fick vi fixa på hemvägen från BB …
Med åren har jag lärt mig att istället ta ut så mycket glädje jag bara kan i förskott!! Alltid!
Jag och pappa Låke höll som bäst på att renovera den lilla avstyckade gård som vi köpt och jag jobbade på så mycket jag kunde.
På Valborg var det nog en vecka kvar till beräknad förlossning. Vi hade bjudit in släkt, grannar och vänner till ett majbålsfirande och jag minns att det var lite tungt att springa med alla saker ut till bålet den där kvällen.
Det blev en glad och lyckad kväll och jag var inte i säng förrän en bit efter midnatt.
Den där natten vaknade jag igen vid fyra tiden och klockan sex på morgonen anlände vi till Ystad BB, eftersom jag hade fått lite väl ont i magen och jag borde kontrollera det hela.
Där hamnade jag i ett förberedelserum för inskrivning, ombyte och kontroller.
Det skulle visa sig att jag inte skulle komma längre än dit, eftersom Andréa då hade bestämt sig för att det var dags att komma ut.
Fem i åtta kom hon och jag var den lyckligaste mamman i hela världen.
Att föda barn och bli mamma var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag var liksom som klippt och skuren för det.
I alla fall sa hon det, den lite häpna barnmorskan som inte riktigt hann med i svängarna när min lillan kom till jorden.
Andréa var en underbar unge och jag minns att jag njöt av varenda sekund när hon var en liten bebis.
Andréa var en underbar tjej. Redan som liten hade hon båda fötterna på jorden, men med en räv bakom vardera öra.
Hon var lite ”lillegammal” och hon lekte hellre med alla våra djur än med sina leksaker på rummet.
Det kom ytterligare två underbara tjejer in i familjen och Andréa blev storasyster. En roll hon passar så bra till. Hur hon var som storasyster lämnar jag åt Amanda och Emmy att bedöma, men jag vet att de idag älskar henne gränslöst.
Fortfarande är hon den beskyddande storasystern, även om hon har kvar sin busiga sida och ofta gör små retliga saker mot sina systrar.
Som tonåring var Andréa som de flesta andra tonårstjejer skulle jag tro. Hon gjorde förbjudna saker såklart.
Hon var redan då självständig och med sin svarta epatraktor for hon som 15-åring över hela Österlen.
Sin student tog hon i Ystad med ganska skrala gymnasiebetyg. Jag tror att hon på den tiden hellre busade med killarna och hade kul.
Och jag tycker väl också att om man inte får busa med killar när det finns roliga killar… ja när tusan ska man då få busa med killar … Livet är liksom så kort.
Såklart har vi föräldrar hjälpt och stöttat henne i valet av utbildning och arbetsplaner. För den dagen kom då hon själv insåg att valet och ansvaret var hennes eget då det gällde sin framtid.
Med mycket envishet och kämparglöd läste hon in alla de missade betygen och ämnena på komvux under två års tid. Sedan började hon resan mot sin dröm – att bli veterinär.
Var hon står idag kan man läsa här.
Idag är hon en strålande vacker kvinna, och jag älskar henne precis lika mycket som den dagen då jag för första gången fick se henne och hålla henne vid mitt bröst.
Ett stort varmt grattis min älskade tös!!!
Kvällens citat får bli Andréas älsklings citat.
Det där av ” Det lilla Blå Tåget” …
Det ska gå, det ska gå, det ska gå …..
Kram och ha en härlig kväll
Annika
