Min älskade dotter, min älskade Andréa, härifrån känns det som om jag är en liten bit närmre dig.
Hejsan.
Varje morgon har det blivit en vana för mig att prata en stund med min dotter som befinner sig på andra sidan jordklotet. På telefonen spelar jag in små filmsnuttar som hon kan kika på när det passar henne och kanske svara på i den mån hon har tid.
För mer än fem år sedan startade jag min blogg till stor del för henne och för familjens skull. Jag tänkte mig en plattform där hon skulle kunna ta del av livet och naturens gång här hemma. Jag ville inte att hon skulle glömma eller känna sig glömd.
Det är nu nio månader sedan jag träffade henne de där fyra ynka dagarna i New York. På grund av coronan så sattes det ju käppar i hjulen för att träffa henne i sommar.
Min längtan och saknad är så stor, men ute i naturen känns det som om jag är en liten bit närmre henne.
Jag brukar kika på månen och stjärnorna och tänka att det faktiskt är samma himlakroppar som hon kan se. Nere vid sjön är det en liten bit närmre från Gyllebo till Auburn, det är jag säker på.
Jag önskar att den här pandemin tar slut så vi kan flyga över och träffa henne snart. Jag längtar efter att få se henne träffa sin systerson för första gången. Jag längtar så!
Dagens citat:
Fokusera på det du kan göra något åt. Livet är för kort för att ödsla tid och kraft på det andra.
Fortfarande tänker jag på dig Andréa när jag skriver mina inlägg. Alltid!!! Var rädd om dig min fina, och ta bara en dag i taget, det räcker. Fyra djupa andetag ibland!
Kram mamma Annika
