Kära Blogg
De senaste veckorna har jag börjat springa igen. Efter nästan ett helt års uppehåll, eller ska jag kalla det avhållsamhet kanske. Jag trodde att ryggen skulle läka och bli åtminstone lite bättre om jag lät bli att springa. Det hände inte ett skit på hela året. Ingen skillnad alls. Så nu har jag så nätt börjat springa igen. Ärligt talat påverkas inte ryggen av min nätta springstil som nu går ännu mer sakta och försiktigt. Ibland springer jag med båda hundarna. Det går bra. Helst springer jag ensam. Inte så långt ännu. Tänkte hålla mig runt 5 kilometer och inte mer än 3 dagar i veckan.
Efter den här dagens löparpass, slängde jag alla kläderna och kastade mig i poolen. Den känslan var grym!
Dagen bjöd på ännu en glassig sensommardag.
Och glass unnade jag mig …
Jag älskar när jag hör något ifrån mina älskade döttrar.
I Canada kämpar Andréa med sitt omänskliga schema. Jag blev glad och lättad när jag såg att hon i alla fall haft en ledig dag och kunnat lapa i sig lite ny energi.
Ytterligare tre ljudböcker har jag konsumerat.
Först ut var en bok som heter ”Skadad”. Det var en fostermammas berättelse om ett mycket skadat barn, som glömts bort av socialstyrelsen trots att hon klassats som riskfall redan vid sin födelse.
Efter det fick jag liva upp mig lite med Mia Skäringers ”Avig Maria”
Senast har jag lyssnat på Markus Torgebys bok som heter ”Löparens Hjärta”. Den boken gillade jag. Han satte liksom fingret på något som jag känner igen. Inte bara i att röra sig, utan på sättet han valde att leva. Jag gillade hans enkla sätt att berätta.
Dagens två citat ur boken Löparen:
Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de möter någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: Du är galen, eftersom han inte är som de.
och
”Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte är det mina i varje fall.”
Inte är det mina i varje fall.”
Kram och Hejdå Bloggen
