Kära Blogg
Så här den trettioförsta januari lär det vara sista chansen, om man är en jägare. Stefan och bästisen Kent skulle såklart ta chansen. Så efter jobbet for de båda gossarna iväg med sina bösser…. mi mysse å mi bysse …
Själv passade jag på att knåpa ihop lite gott till kaffet.
Gott och gott … chokladbollar som var nyttigare än de var goda. Sådana där som får det att rinna i munnen vid anblicken, men som man blir så väldigt snopen av när man tar första tuggan. Nåja, nyttiga lär de vara, och man tar garanterat bara en i taget.
En smarrig bärpaj fick det också bli, för att liksom väga upp nyttigheterna lite. Någon måtta på allt tycker jag det ska vara.
Det är inte ofta jag får chansen att föreviga alla mina fyrfota vänner på en och samma bild. Här har jag dock lyckats. Småhundarna Molly och Lykke beter sig som drivande jakthundar när stackars katten Judith kommer in. Det utbryter ofta en vild jakt och ett ihärdigt skällande som påminner om drevet i en älgjakt.
I gryningen gick jag och hundarna vår vana trogen runt sjön. Grått och sunkigt i vanlig ordning. Men ack så skönt. När vi kom hem eldade jag i kaminen så det slog härlig till. Jag tror nästan att det bor en liten pyroman i mig.
När jag var liten hade jag varken någon mormor & morfar eller farmor & farfar…. ja mormor levde förstås, men jag hade ingen vidare kontakt med henne. Jag fick helt enkelt skaffa mig sådana på egen hand. Det fanns två äldre par som jag älskade väldigt mycket som barn och som kom att bli lite som mina far och morföräldrar.
Rosa, Svante och Sture är sedan länge döda. I måndags avled så även Signe.
Vila i frid Signe ♥
(ett foto är olovligt lånat från nätet och ett är mitt eget på Rosa, Svante och Signe från sommaren 1992)
Dagens tänkvärda:
Oavsett hur lång
din resa verkar vara,
finns det aldrig
mer än detta,
ett steg, ett andetag
ett ögonblick – NU
Kram och Hejdå Bloggen