Kära Blogg
Stefan var bjuden på harjakt och skulle vara borta hela dagen. Själv tycker jag bäst om att jaga hare med min Canon, och jag tror nog att alla harar instämmer med mig.
Nåväl, 3 harar blev det för den stolte Stefans del och 12 harar för hela jaktlaget.
Som vanligt började jag och hundarna dagen med en tidig morgontur i skogen. Natten hade bjudit på några rejäla åskknallar och ett hällande regn. Jag drog på mig min regnhatt för säkerhetsskull. Det brukar hjälpa, för när jag har den på mig och går där och ser lite extra löjlig ut, då kommer det inte minsta lilla droppe från himlen. Praktisk tingest den där hatten.
Dagen bjöd på rejäla regnskurar och katten Judith spatserade på en katts nonchalant vis in på sin stege genom fönstret och vräkte sig i vår säng, totalt oberörd över att det vita överkastet blev både gräsigt och grusigt och vått. Hon tittade på mig och såg ut att tänka, ”vad glor du på människa, du har väl för sjutton tvättmaskin…”
Om en och en halv vecka är det fyra dagars krig som gäller för mig och Johnny och vi hade ställt in oss på en välbehövlig träningsdag. När man är krigshund måste man kunna spåra och bevaka i skog och mark, men även i bebyggelse. Att spåra på asfalt och grus kräver betydligt mycket mer träning. Så vi hade för dagen avlyst hela Otto Lars (Stefans lager) för hundträning. En perfekt dag när nästan inga människor vågat sig ut. Såklart fick lilla Molly också hänga med oss ut. Till sin lycka fick även hon spåra sig fram till en snusdosa innehållande kattmat. Om det nu är som Molly verkligen spårar, eller det handlar om ren skär tur, får jag låta vara osagt, men vi tränar och övar för glatta livet, och kul tycker hon att det är. Johnny skötte sig bra han också. Lite för mycket duracellkanin, men jag vet att det brukar gå över efter ett par dagar ute i fält.
Med trötta hundar åkte jag hem och bytte skepnad. För på kvällen var vi bjudna på middag hos Boris och hans familj. En härlig kväll med fantastiskt god mat och dryck.
Ett stort tack till Camilla och Mats, som tyvärr inte fastnade på bild eftersom jag hamnade i total matkoma ganska så omgående och bara njöt av en härlig kväll.
Det är jag som är Boris! Det lilla luddiga nedanför, är huvudet på min ”lillasyster” Mitsy.
Dagens kloka ord:
”Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort.”
Kram och Hejdå Bloggen från oss.
